Jag växte upp i en familj där bra mat var färdigköpta pommes frites (som dränktes i margarin i ugnen), Stinas färdiga kyckling eller falukorv (inget fel på falukorv då och så så klart!), eventuellt lite sallad till detta. Och läsk till så klart. Måndag - söndag (ja, inte pommes och kyckling varje dag, men liknande mat). Emellanåt fanns det relativt nyttig mat som var hemgjord som köttfärsås, köttbullar etc. Vi åt uteslutande vitt bröd i vår familj. Väldigt lite frukt (många barn och frukt är dyrt) och min mamma med make rökte/röker mycket och gärna. Fysisk aktivitet uppmuntrades sällan. Jag var intresserad av olika sporter och så länge sportandet låg nära hemmet dit jag kunde gå själv (utan att bli skjutsad) och inte kostade alltför mycket, fick jag gärna utöva vad jag ville. Dock flyttade vi nästan en gång om året och att finna nya klubbar i närheten var inte alltid så lätt. Jag testade handboll, fotboll, innebandy, pingis och ridning innan jag gav upp helt.
Min mormor vägde säkert 250 kg. Så pass mycket kilon kämpade hon med att hon undvek att gå. Hon satt i sin soffa och tog emot besök. Vi älskade henne mycket, hon var alltid fin mot oss barnbarn. Psykiska problem bidrog till hennes viktproblem och hon hade ständiga depressioner. Hon dog för 20 år sen i år, endast 46 år gammal på grund av sin storlek. Min mamma har också varit överviktig hela sitt vuxna liv. Hon gick aldrig ut grundskolan men läste in upp till åk 9 senare i livet.
Jag är den första i min familj som gått på universitet.
Så, däri ligger min grund. Min kostgrund kan man säga. Med tiden, i och med fler år i skolan, har jag lärt mig en hel del om kost, träning och balans. Trots detta är det fortfarande svårt. Det är så lätt att återgå till "det gamla vanliga". Ja, inte läsk till middagen och vitt bröd direkt, men fet, kolhydratsrik kost.
Förra året föll jag rejält. Jag blev gravid och liksom förra graviditeten kom illamåendet som ett brev på posten. Mat är det enda som hjälper mot detta illamående. Samtidigt blev jag av med jobbet och min svärmor fick sin dödsdom. Det var ingen bra början på året. Oro över ekonomi och hur livet skulle te sig efter svärmors bortgång tärde enormt mycket. Och så bebisen i magen så klart. Alltid en oro där.
Lite för onyttigt slank ner ganska lätt. Lite för ofta. Och det betalar jag för nu. Jag gick upp ca 30 kg under min graviditet. 15 kg är kvar.
Obefintliga muskler efter detta träningslösa år och konditionen är väl inte heller på topp (om än bättre än tidigare).
Jag tror absolut att lågutbildade riskerar att hamna i en ond cirkel där kunskap och ekonomi sätter krokben för hälsan. Hälsa är ju inte bara att vara smal, utan också vältränad, äta en allsidig och näringsrik kost liksom ta hand om sin mentala hälsa. Har man varken kunskap eller ekonomi, är det svårt. Och som förälder för man vidare sina (mat- och tränings)vanor till sina barn...
 |
| Från min första löptur på 1.5 år som ägde rum i morse! |
