I am so excited!

Seriöst. Jag är supertaggad inför det nya året! Jag har så mycket utmaningar på gång, nya infallsvinklar på kost och träning och så det hela året utan junkfood och socker. Trots att det är lite skrämmande är det också en fantastisk utmaning. Socker är INGET kroppen behöver. Jag såg "Historieätarna" igår kväll där de levde en vecka under beredskapstiden (runt 1940). Historikern påpekade att det var mycket lite socker i omlopp, man åt mycket rent och drygade ut eftersom man ransonerade maten. Det var också en tid då folkhälsan var i topp!
Så här ser min lösa "Plan" ut för 2013 månad för månad:

Januari - fokus på kosten. Lägga allt till rätta, dra bort "skiten", äta mer rent. Träning tre dagar i veckan.

Februari - kosten ska vara lite mer tillrättalagd vid denna tid. Träning 4 dagar i veckan. 2 dagar gym, 2 dagar hemmaträning.

Mars - Bodyrockutmaning

April - Yogafokus

Maj - Börja springa på helgen igen. Lördag och söndag morgon. Detta ska pågå sommaren genom.

Juni - mer uteträning igen. Tennis, löpning, Bodyrock i parken.

Jag vet ännu inte hur jobb kommer att se ut under sommaren. Här är ju semestern minimal. Om man har tur finns det 1-2 veckor semester, även för förskollärare. Just nu känner jag inte att jag vill stanna på jobbet där jag är. Men vi får se...

Läskigt

Här i USA har jag ingen våg! Jag som brukar väga mig flera gånger i veckan, de senaste åren i alla fall. Svärmor har en våg, men den har inga batterier och jag känner inte riktigt för att kolla vilka slags batterier som behövs. Säkert såna där specialare. Drygt att leta reda på.
Jag har visserligen mitt måttband med. Måtten håller jag reda på och det kanske är bättre? Mentalt känns det bättre. Grejen är ju att om man har en våg, då väger man sig av bara farten och kan inte riktigt låta bli. Nu när jag "inte har" nån blir det ju inte av och det blir ingen fixidé. Ganska skönt, men läskigt. Det ÄR en vanesak. Verkligen. Jag ska försöka undvika vågen nu faktiskt. Man ser ju om kläderna sitter bra och om måtten ökar eller minskar.

Maten här har kanske inte varit den bästa de senaste veckorna. Det är mycket man vill pröva på igen, som man saknat. Och så är det mycket sällskapsätande också. Det gör inget. Balans, som alla pratar om. Den senaste veckan har jag återgått mer och mer till det vanliga. Dock är det svårt med lowcarb eftersom vi inte betalar maten själva ännu. Det ÄR dyrare att äta mer kött och sånt (speciellt som jag inte hittar kvark och sånt)...men min kropp verkar hantera det bra ändå. Det är skönt!
När jag är hemma i Sverige veckorna i augusti, ska jag äta massor med kvarg! :)

Man påverkar

Som mamma påverkar man eller snarare; som förälder generellt påverkar man mycket. Speciellt det här med kost och hälsa och hur man ser på sig själv. Min dotter gillar träning. Hon vet att jag tränar och frågar varje kväll när hon ska sova om jag ska träna. Ibland är hon med om jag tränar på dagen. Hon pratar om muskler. Mina muskler, sina muskler, andras muskler. Om att vara stark. Tack och lov pratar hon inte om att vara tjock eller smal. Det är inte det jag vill förmedla (även om jag tränar mycket för att hålla vikten också).
Igår satt vi vid datorn och jag kom in på Angry Trainer Fitness (länk HÄR). Det finns en bild på honom överst på sidan och jag bläddrade ner. Min dotter hade sett skymten av honom och sa:
- Mamma, muskler!
Så jag bläddrade upp och visade bilden igen. Sen sa jag att jag har väl lika stora muskler som han, och så spände jag ena armen.
Hon tittade på bilden på datorn och på min arm och såg lite fundersam ut.
- Nej, inte ännu mamma.

Inte ännu? Det betyder att det finns hopp i alla fall!

Nada

Ikväll var tanken att jag skulle träna. Men så färgade jag håret. Seriöst gråhårig var jag. När jag färgade håret tappade jag mycket, mycket hår. Det händer mig ibland, speciellt om jag haft stressiga perioder. Jag hatar när det händer. Ofta brukar man säga att efter ca 3 månader efter en stressig händelse kan håret falla av lite mer. Och det var ganska precis tre månader sedan maken åkte...kanske har med det att göra? Jag blev i alla fall orolig och mer stressad så jag hoppade träningen. Ville liksom inte tvätta håret igen och se mer strån komma ur...usch. Nä. Inget bra just nu.
Jag tar B12 sen två år tillbaka. Läkaren sa att det kanske skulle hjälpa. Jag vet inte.

Alltså, händer det nåt?

Jag tog en vilodag igår. Jag hade redan bytt om till träningskläder och var beredd att träna efter att dottern gått och lagt sig. Sen hände nåt. Suget var inte där. Suget kan visserligen försvinna, men när jag redan har träningskläderna på brukar jag alltid genomföra ett pass. Igår var det bara dött i träningslustcentrat. När dottern lagt sig tog jag därför av mig kläderna igen, hoppade in i duschen och placerade sedan ändan i soffan. Jag filade lite på uppsatsen som ska vara klar snart och sen blev det avslappningsCD för att somna. Jag behövde det igår. Istället tränar jag idag. No stress.

Och det här med förändringar i kroppen. Jag känner dem. Men ser jag dem? Min kropp känns lättare på sista tiden, mer formad, starkare, vältränad. Måtten visar inga större förändringar dock. Vad beror det på? Varför känns det så bra, men verkar som om inget "händer"? Jag kommer ju att ta bilder i slutet av månaden. Kanske något syns då? Jag hoppas på det. Samtidigt är det ju känslan som är viktig. Är man nöjd med sig själv och har självförtroende så syns det utåt. Och just nu känner jag mig ganska snygg. En snyggperiod. Tills jag såg mitt bleka, glåmiga fejs med röda ögon stirra tillbaka i spegeln. Fast ingen är väl så hott en tidig onsdagsmorgon halv sex? Kanske ni andra vaknar som värsta filmstjärnan med sminkat ansikte, rosiga kinder och perfekt hår? Vad vet jag.

God morgon vänner!

Flådd!

Jag har fått tag på en riktigt bra rakhyvel att raka benen med. För några veckor sen hade jag enorma problem med håriga ben (någon som kommer ihåg Big Foot incidenten på gymmet?).
Nu är problemen över. Nu har jag absolut ingen hud kvar alls på benen:

Detta är/var mitt lår.

Ja. ni ser. Jag tog inte ens i hårt. Lite epilator-wannabe över rakhyveln. Fast på fel sätt.

Gång på gång på gång

Under de senaste två åren har jag haft en massa utmaningar. Både vad gäller träning och kost. Träningen brukar flyta på, inte så många svackor. Vem hade trott det för tre år sen? Inte jag i alla fall. Trots att jag varit och nosat på träning under hela mitt vuxna liv har det liksom aldrig satt sig ordentligt. Förrän 2009.

Det som spökar mest och som hindrar mig från toppform, är kosten. Mat. Jag vet att detta är fallet för många människor. Det är maten som ställer till problem. För mig är det framför allt socker. I alla former. Jag har avstått från socker under långa perioder och det har gått fint. Men så efter den där månaden, de där två månaderna eller till och med tre månaderna tänker jag att jag är "safe". Det är klart att jag kan bara ta "lite" och sen är det bra? Som normala människor. Så snart det där första steget är taget är det en nedåtgående spiral. och jag går på den gång på gång. "Men den HÄR gången kommer det att funka!" Det är som om jag glömt alla de andra gångerna då det inte funkade.

Hela mars månad har präglats av kosten för mig. Det som ställde till det var den där helgen då jag åt godis. Efter det har det liksom inte gått att stoppa. Visserligen inte så att jag käkat varje dag eller så. Nej. Inte alls. Men efter ett par dagar, ni vet den där avvänjningsperioden man har med socker?, har jag ändå gett upp. Käkat nåt sött. Och lite till. Och sen slutat igen. Som om det inte är värt att ge upp sockret ändå. Jag faller ju ändå tillbaka.

Nu undrar jag varför man har så svårt att ge upp socker för alltid? Är det just de där orden "för alltid" som gör att det känns så hemskt? Det finns så mycket annat gott man kan äta om man är sugen på nåt roligare än kesella och bär (för face it, det ÄR gott, men dag ut och dag in? Nä.)...Att aldrig mer få smaka på lösgodis? Eller äta den där syndiga cupcaken? Aldrig, never. No more. Egentligen. På dödsbädden är det DET man kommer att tänka på? "Åh, jag skulle ha käkat fler morotskakor med glasyr?" Klart man inte gör. Inte heller tänker man att man skulle tränat fler timmar...Man tänker på sin familj och kärleken...
Sedan kan jag tycka att det är svårt att helt låta bli socker på grund av den fikakultur som råder. Vid fikat är det oftast nåt sött till kaffet/teet. Alltid. Det är väldigt sällan jag blir bjuden på nåt annat, mer matigt eller nyttigt. Till och med en knäckemacka med skinka eller ägg skulle sitta fint. Som ett mellis, snarare än bara fika. Något för alla. Det ÄR ganska trist att sitta där med sitt kaffe och ja. Bara kaffet. Ibland är det okej, men alltid? Nae.

Jag funderar på att göra slut med Mr socker once and for all. Vi har kamperat ihop i många år på gott och ont. Vi har upplevt massor med äventyr på flera kontinenter. Många fina upplevelser att ha som minne. Nu är det nog dags att vi tar farväl. Vi skakar hand, bryter ihop lite på varsitt håll några dagar och går mot andra, bättre förhållanden. Jag tror inte ens att vi kan fortsätta som vänner.

Låt mig begrunda mitt beslut ett par dagar, nån vecka...Att göra slut är aldrig lätt.

Ändrar humör

Idag på kvällskvisten var jag på dåligt humör. Jag kan bli så där ibland, nästan helt utan anledning. Förmodligen beror det på att jag är trött och stressad, fast det inte känns så. Just nu är det mycket på jobbet och jag grubblar över vad som kommer att hända efter semestern. Och när jag inte får lugn och ro att tänka över situationen blir jag stressad inuti. Just nu är det svårt att tänka när en fyraåring kräver all uppmärksamhet, allt att göra hemma, plus maken som vill prata via Skype ett par timmar...

Så vid dotterns läggdagstid var jag på uselt humör. Verkligen. Orkade knappt läsa saga och sjunga. Dålig mamma. Usch. Och så var det liksom dags för träning efter dotterns läggdags. Inte alls på humör för det heller. Jag tog mig i kragen och körde järnet i alla fall. Och nu känns det mycket bättre! Jag har också under träningen hunnit gå igenom worst case scenario vad gäller jobbet i höst och nu känns det mindre stressigt faktiskt.
Tänk vad träning kan göra!

Jag lyckades köra ett pass som såg ut ungefär så här:

5 min cykel
1 min planka
Uppkliv på stol 3x 10 per ben
1 min planka
5 min cardio (1 min vardera av jumping jacks, hopprep, cykel, springa på ställe, hopprep)
1 min planka
Gående utfall 3x 10 per ben med vikter
5 min cykel
Mage (rygg med vikt över huvudet. Möt raka ben och raka armar på mitten) 2x15 st
Breda knäböj med 3 småpump längs ned 3x10 (vikter)
5 min cardio (samma som innan)
Mage, sit ups 2x15
Static jumps 3x 15
5 min cykel

Helgtrött?

När jag går upp klockan 05 på vardagar, jobbar hela dagen, tar hand om familjen, tränar på kvällen och sen lägger mig vid 21.30 är jag mycket piggare än när jag på helgen vaknar 07, slappar hela dagen, tränar, går på promenad med dottern, lagar mat och lägger mig vid 23. Hur kan det komma sig? Jag blir liksom trött och seg. Gäspar. Skulle vilja sova mitt på dan. Känns helt bisarrt.
Samtidigt vill jag ju inte gå upp samma tid på helgen, vill inte skutta ur och börja pyssla med ditten och datten på en gång...Jag måste fundera på hur jag ska göra. För på helgen är jag superseg! Och det är verkligen otrevligt och obehagligt.

Får man säga att man är lycklig?

Jag funderar mycket på det där med lycka, på inre frid och sånt. Det har funnits långa perioder i mitt liv då jag faktiskt inte varit lycklig. Jag har ofta känt mig otillräcklig, ful, allmänt olycklig. Kanske inte allt på samma gång alltid, men antingen eller. Det är konstigt eftersom jag alltid haft mål, alltid jobbat hårt, gjort mitt bästa, kämpat på. Samtidigt har den där självkänslan legat nere för räkning väldigt länge. Osäkerhet på mig själv, mina förmågor och framtiden.
Nu har det äntligen fallit på plats. De senaste åren har jag utvecklats mycket, fått en boost i självförtroendet, mina förmågor och jag är lycklig. På riktigt. Jag har en underbar man som finns där, stöttar och uppmuntrar, ger konstruktiv kritik när jag är ute och cyklar på fel ställe, älskar mig när jag som mest behöver det. Jag har en underbar dotter som är ljuset i mitt liv, som gör varje dag speciell. Mitt jobb trivs jag med, även om det är fruktansvärt jobbigt emellanåt. Nyligen fick jag ett jobberbjudande som verkligen var smickrande, men som jag inte kommer att tacka ja till förmodligen. Det går framåt. Jag är supernöjd med träning och kost. Min kropp börjar jag acceptera som den är. Lär känna den på nytt och behandlar den med respekt och kärlek. Som ett tempel. Jag utvecklar hela tiden mig själv med utmaningar. Jag vågar blunda och hoppa. Vågar ta risker och utmana mig själv. Det är så uppfriskande. Det finns inget som är omöjligt!

Det är klart att inget är perfekt här i livet. Det finns saker som kan utvecklas. Livet är upp och ned, hit och dit, höger och vänster, lågt och högt. Ändå finns grundlyckan där i allt som sker. Att våga se det som är positivt i det som kanske inte alltid uppfattas som något bra. Att se livet som en resa och inte en destination.

Man kan säga att jag har en inre frid och styrka som jag funnit på senare år. Jag är tillfreds med livet. En fantastisk känsla som jag önskar att alla finge uppnå! Ibland känns det nästan som att man inte får säga att man är lycklig rent ut. Fast det gör jag ändå! Jag är fasiken lycklig!

Latare helg får man leta efter

Helgen har inte gått i många knop kan jag tala om. Det har varit helt fritt från fysisk aktivitet. Visserligen har nyttig mat slunkit ned, men ackompanjerats av saker jag normalt inte äter så mycket. En pizza till exempel. Jag har inte ätit pizza på hur länge som helst! Och det var riktigt gott.
Jag kände att jag behövde reboota lite. Ta det lugnt. Förra veckan tränade jag "bara" 3 gånger. Så lite har jag inte tränat sen...Det kommer jag inte ens ihåg! Inte ens efter att jag skulle ta en break i november blev det mindre än 4-5 pass i veckan. Många "normala" människor har ju en träningsdos på ca 3 gånger per vecka. Själv har jag 5-6. Så det var kanske välbehövligt. Det känns så! Jag är utvilad och redo för mer träning den här veckan!

Något som oroar mig lite är att halsen känns liiiiite skrapig. Kan vara för att det är morgon. Kan vara en förkylning. Lite nysningar här och där och lite nässniffel...Echineagard nästa med andra ord. Prevention!

"Nyttiga" alternativ

Jag är lite sugen på att göra som Annie och laga till egna nyttiga alternativ som muffins och bröd och sånt där med flashiga ingredienser man knappt kan uttala som pysillumfrön, pofiber och bakepro. Det ser ju så gott ut. I teorin. Jag är så rädd att bli besviken. Smakar det verkligen lika gott som det ser ut? Eller förväntar man sig för mycket liknelse med en "riktig" muffin liksom?
Det jag är ute efter är nåt som är gott, mättande OCH innehåller massa nyttigheter och protein. Visst, jag kan klämma en chokladkaka (men hur bra är det egentligen?)
Jag har kikat lite och hitta följande som jag skulle vilja testa (klicka på namnet för att komma till receptet):
Lussebullar
Paleo coconut muffin (bläddra ned lite för receptet på denna)
Äppelmuffins
Annies morgonmuffins (kan man byta ut turkisk yoghurt mot kesella tro?)
Bananmuffins (sure, de innehåller bananer, men you gotta live a little)

Jag vet inte. Vad ska jag testa på lördag för att inte bli besviken? Jag KAN ju experimentera själv, men jag litar inte på att det blir bra!

Det gick över förväntan!

Jag drack faktiskt upp vattnet jag hade på skrivbordet, säkert en liter ungefär! Plus vatten till lunchen. Inte illa pinkat (och pinka fick jag göra efter allt det vattnet). Första dagen får alltså godkänt. Västgötskan tyckte att jag borde komma ihåg att gå och dricka färskt vatten om jag faktiskt SÅG vattnet på skrivbordet. Det kan ju tyckas heeeelt logiskt för en normalt funtad människa. Men jag funkar inte riktigt så. För mig är det alldeles "för långt att gå" "ända" till köksdelen på lärarrummet. Ni förstår, det är ooooooääändligt långt. Säkert 5-10 meter. Minst. Fatta hur ansträngande det är. Jag som knappt orkar gå på toan och det är hälften så långt som till diskbänken, utan går hellre pinknödig en extra timme, eftersom jag ändå blir kissnödig igen om en stund när jag dricker så mycket.
Såna problem dras jag med.

Jag testar vatten på bordet

Idag har jag bunkrat upp med en vattenflaska på skrivbordet för att SE vattnet. Då kanske jag kommer ihåg att dricka under dagen. Jag får göra som Beata föreslog - vänja mig att dricka vattnet ljummet och tycka det är gott. Vi får se i slutet av veckan. If all fails, kommer jag att gå på Malin-Charlottas förslag - att larma och dricka vissa tidpunkter. Spännande vecka det här!

Vattna på jobbet

De två dagar jag var på jobbet i veckan upptäckte jag två svårigheter. Vatten? Jag glömmer att dricka vatten på jobbet. Jag drack när jag åkte hemifrån och sen vid lunch halv ett. Man är liksom inne i nåt och så glömmer man bort. Måste hitta ett system för jag mår bra när jag dricker ordentligt har jag märkt nu när jag varit ledig. Samma sak med mellanmål. På måndag har vi i alla fall lite paus mellan lektioner och då hinner man trycka i sig lite mellis. Det blir en naturlig del i vardagen.
Vatten. Jag har testat tidigare att ha en vattenflaska i kylskåpet för att dricka ur. Men jag ser inte vattnet när det står där och glömmer i alla fall. Har jag vattnet framme på bordet, blir det ljummet och det är inte så gott och uppfriskande att dricka.
En nöt att knäcka!

Kokosvatten

Kokosvatten är den klara vätska som finns inuti en grön kokosnöt och alltså inte kokosmjölk som är gjort på själva "köttet" i nöten. Man ska inte blanda ihop dessa.

Kokosvatten har högt innehåll av folsyra, cytokinin och antioxidanter som är mycket bra för kroppen. Det har lågt kolhydratinnehåll, är 99% fettfri och har lågt sockerinnehåll.
Det påstås att den har massor med fina fördelar för oss:
- hjälper kroppen hålla rätt temperatur
- hjälper att föra näring och syre till cellerna
- ökar din metabolism
- boostar ditt immunsystem
- reducerar risken för cancer
- hjälper till med viktminskning

Kokosvatten användes vid blodtranfusioner under andra världskriget eftersom det blandas lätt med blodet och är sterilt när kokosnöten är oöppnad. Dessutom användes det också som tillfälliga intravenös vätskeersättning eftersom den innehåller socker och salt som fungerar med vårt blod. Väldigt intressant!

Jag har testat att dricka nån gång och det smakar riktigt bra. Dock är det ganska dyrt så det är mer en lyxvara än något jag skulle dricka varje dag för att boosta immunsystemet eller få andra fina effekter!

Hur funkar kroppen egentligen?

För tre veckor sen blev jag förkyld. Grymt förkyld. Kunde inte träna på nästan två veckor. Åt absolut inte som jag borde ha gjort. Mycket skräp, sött, extra kalorier. Sedan kunde jag börja träna så smått, äter fortfarande inte perfekt. Mår inte dåligt över det längre. Tidigare kunde jag äta en pepparkaka på en dag då "jag hade förbud", dvs en onsdag eller måndag och inte en lördag. Nu äter jag gladeligen en pepparkaka och dricker glögg oberoende av dag.
I måndags gick jag upp på vågen. Samma vikt som två veckor tidigare. Trots obefintlig träning och massa extra "dåligt" mat. Fett väger mindre än muskler? Eller är det att jag slutat stressa mig och oroa mig?
När jag gick på striktare diet kunde jag efter en dags frossande gå upp flera kilo som heller inte gick bort på en vecka trots supermat och bra träning...
Jag fattar ingenting?

Biggest Loser, really?

När jag tittar på Biggest Loser-programmen, har ju bara sett den amerikanska versionen (men planerar att se den svenska när den startar nu också), slår det mig att de har så platta och fina magar! Vad har hänt? I alla fall i det sista finalavsnittet, när de kommer tillbaka för den sista invägning, har de flesta väldigt fina platta magar. Detta trots att många fortfarande har några kilo extra på kroppen och med tanke på hur många kilo de förlorat torde en del också ha extra skinn?
Jag är fundersam. Har de såna där slimmande plagg under kläderna? Jag har svårt att tänka mig att ALLA får en superplatt mage utan endaste valk eller utbuktning.

Eller så kanske de bara tar foton i smickrande poser? Vem vet? Fast jag menar snarare när de kommer live i sina snygga klänningar. Då är det inte en enda med bulle i princip.
Bara en tanke :)

Jag tycker sånt här är väldigt intressant. Inte ens en vacker kvinna om Faith Hill undgår retuschering. Vad beror det på? Jag skulle lätt köpa tidningen till vänster ändå...eller?

Stress

Jag har hört och läst på många håll om stressens betydelse för vikt och form med bland annat mängden Kortisol. Väldigt intressant tycker jag. Jag är en väldigt stressad person och har alltid varit. Nu så här i efterhand undrar jag om detta faktiskt påverkar mig mer än jag tror. Är det någon av er som märkt skillnad när ni slutat stressa?
För mig handlar det mer om hur man i praktiken gör. Kan man vara stressad inombords fast man inte märker det? Det är ju det som är lite lustigt. Man kanske inte alltd behöver vara fysiskt stressad och springa runt som en galning, utan mer vara orolig och stressad för andra saker. Hur märker man det?
Jag ska ge mig på stressen så småningom. Se om jag kan förändra mig själv vad gäller det. Ta allt lite mer piano, om ni fattar vad jag menar!

lånad

Bli frisk nån gång då!

Jag blir snart galen....fjärde dagen som helt utslagen typ. Ingen träning sedan i söndags och halsen gör superont fortfarande. Jag har verkligen träningsabstinens! Det ska bli så skönt att få träna så småningom! Håller tummarna till helgen, eller senast måndag...please?