Juni och början på fortsättningen!

Jag har legat lågt länge nu, inte varit motiverad till att prata om träning. Eller kanske mest av allt att prata om mål. För mål har jag. Motivationen däremot tryter lite. Det känns som att det börjar landa lite nu. Jag har börjat hitta mig själv igen. 

Sedan vi flyttade till New York för tre år sedan, bytt jobb (fick sparken), blev gravid, svärmor som gick bort, nytt jobb, sonens födelse, studier och sedan nya jobb igen, har jag haft svårt att hitta balans, hitta min väg, min nya motivation, min vardag.

Min vardag kanske är det bästa ordet. Det är lätt att hitta rutin när allt är sig likt. När man går upp samma tid på morgonen, när man jobbar på samma jobb, åker hem samma tid, lägger ETT barn samma tid, tränar det man tycker är roligt...och så börja om igen. Men när livet gör så att man kastas fram och tillbaka ideligen, är det svårt att hitta rutiner.
Nu, nu börjar det falla på plats.
Träningen finns där sedan ett år tillbaka och har ökats på så sakta. Nu tränar jag 5-7 gånger per vecka. Maten har inte varit lika fin. Dels har jag haft en lång uppförbacke att hitta ersättning till min gamla mat från Sverige. Bland annat finns inte kvarg här på samma sätt. Kvarg som är så användbart! Jag har hittat, men det är fruktansvärt dyrt. Keso smakar illa här. Inte alls gott. Mycket bröd innehåller väldigt många tillsatser. Nu har jag så sakta hittat min matväg också. Dessutom har jag tagit ett stort beslut.

Jag har slutat med socker för gott. Efter att ha gjort samma resa gång på gång på gång, har jag insett att för mig fungerar det inte att äta socker ibland, att bara ta EN kaka, att ta EN bit choklad, att äta 100 gram lösgodis på lördagar...När jag äter lite grann vill jag ha mer. Och oftast kan jag inte hindra mig. Det är en sjuk känsla. När jag har uppehåll på socker har jag inte alls den känslan. Så snart jag börjar äta socker igen återkommer den. Förra veckan fick jag nog. År efter år har jag kämpat och försökt. Ibland måste man helt enkelt ta en omväg kring det där berget för att inte stånga sig blodig mot bergväggen när man försöker gå IGENOM berget. På torsdagen sa jag att "Imorgon, Imorgon slutar jag med sött för gott. This is it. No more". Och sedan dess har jag inte ätit choklad, bakverk, godis. Jag ska äta hemgjort gott gjort på nyttigare varor, med lönnsirap eller honung. Det triggar mig inte och lets face it, jag orkar inte och hinner inte baka och fixa så mycket. Därför blir det bara emellanåt.

För att komma igång med bloggningen har jag bestämt att följa en juniutmaning som startar på måndag.

Mina mål: bli starkare. Testa rolig träning. Kunna springa ett halvmaraton i oktober. Gå ned de sista 10 kg efter graviditet.

Du ser bra ut - efter graviditeten

Ja, hur ska man ta såna komplimanger? I förrgår åkte jag ned i hissen med min äldre granne. Jag hade på mig full träningsutstyrsel efter morgonens träning. Jag hade planer på att fortsätta träna lite på eftermiddagen och tänkte att det var lika bra att ha på mig kläderna hela dagen. Innan vi skildes åt påpekar grannen att jag ser bra ut efter graviditeten. Först blev jag glad! Ja! Vad kul! Men sen börjar jag tänka. Vad menar han egentligen? Är det en uppmuntran kanske? Jag har fortfarande ca 8 kg att gå ned till matchvikt plus formning av kroppen så klart (magen asså...magen) innan jag känner mig i form. Han såg ju att jag hade mina träningskläder och kanske ville ge tummen upp att jag "gör nåt åt min situation"?

Samma dag på affären, fortfarande utstyrd i träningskläder, träffade jag en gammal bekant som sa detsamma. You look great post baby! Eh? Ja. Tack...eller? Kanske ska man bara tacka och ta emot?

Jag kämpar i alla fall på. Numera är det morgonpromenader tre dagar i veckan och tre dagars morgonlöpning som gäller. Förutom idag då det regnar! Istället körde jag och maken "trappintervaller". Vi bor på sjunde våningen och turades om att gå upp och ned för trapporna (den andra vaktade och lekte med sonen). Jag klarade sju omgångar och sen var jag helt slut...Visserligen hoppade jag lite jumping jacks och höga knän mellan vissa gånger, men ändå...
Puh!

Vecka 3

Ja, vad ska man säga? Det rullar fasiken på det här. Första veckan räknade jag ned antalet träninspass...5 gjorda, alltså 26 stycken pass kvar...under vecka två gjorde jag ungefär samma sak...men så denna veckan har jag släppt det helt. Nu är det istället, shit, är det slut om ungefär en vecka redan? Vad ska jag göra då? Det känns jäkligt bra att utföra nån slags träning dagligen. Det ska jag erkänna. Dock är det sjukt drygt att göra träningen om den inte blir av på morgonen. Dagen liksom sveper förbi och så är det middagsdags, läggdags och så är man helt slut. Plus att vi bara har ett sovrum och ett vardagsrum. Jag tränar hemma. På kvällen skulle jag alltså behöva träna i vardagsrummet och jag gillar att träna ensam (eller med ett barn i släptåg om det måstes)...Och sonen har en förmåga att vakna upp ibland, även efter att han lagt sig på kvällen...

Träningsveckan har sett ut som följer:

Måndag:
HIIT-pass med Zwow.
Tisdag:
Styrka med vikter
Onsdag:
Yogapass
Torsdag:
Ingen träning! Efter en dag med tre ungar i släptåg, varken hann jag eller orkade. MEN jag gjorde två pass idag söndag istället...
Fredag:
Löpning med mammagruppen. SPRANG 3 km, UTAN att stanna. Och SPRANG 2 km hem dessutom efteråt! Japp. 5 km löpning. Fantastiskt. En mil känns inte helt främmande nu faktiskt.
Lördag:
HIIT-pass med fokus på benen. Supergrymt pass var det verkligen. Vet inte om det var så smart att göra passet dagen efter så mycket löpning, men det gick bra faktiskt. Lägger upp passet senare!
Söndag:
Tabatapass 16 min. 4 min armhävningar (herregud, MÅSTE öva mer på armhävningar, jag är grymt svag i bröstmuskulaturen), 4 min bicepcurls, 4 min axellyft framåt och 4 min squats.
Yoga 20 min.

Maten har väl varit okej denna vecka. Jag har legat inom 2000kalorier alla dagar utom två. Idag söndag räknar jag inte kalorier eftersom det är påsk och jag helt enkelt inte orkar eller vill. Och tisdagen bjöd på lite för mycket nyttigt gotts. Men det var ett medvetet val och jag är okej med det.
Jag vägde in mig i morse och allt som allt har jag tappt 3 kg på lika många veckor. Centimetrar försvinner också och det känns bra. Jag stramar upp lite nu sista veckan.

Kepsen är typ hundra år gammal, men jag kan inte springa utan keps. Känns jätteskumt utan. Kanske ska införskaffa en ny?

Nya skor ska också inhandlas. Ett bra tag innan loppet så att man kan springa in dem.

Helgen bjuder iaf på nyttiga ägg!

Nature vs nurture

"Lågutbildade" har ökad risk för fetma och sjukdomar. Är det sant? För mig är det inte helt otroligt.

Jag växte upp i en familj där bra mat var färdigköpta pommes frites (som dränktes i margarin i ugnen), Stinas färdiga kyckling eller falukorv (inget fel på falukorv då och så så klart!), eventuellt lite sallad till detta. Och läsk till så klart. Måndag - söndag (ja, inte pommes och kyckling varje dag, men liknande mat). Emellanåt fanns det relativt nyttig mat som var hemgjord som köttfärsås, köttbullar etc. Vi åt uteslutande vitt bröd i vår familj. Väldigt lite frukt (många barn och frukt är dyrt) och min mamma med make rökte/röker mycket och gärna. Fysisk aktivitet uppmuntrades sällan. Jag var intresserad av olika sporter och så länge sportandet låg nära hemmet dit jag kunde gå själv (utan att bli skjutsad) och inte kostade alltför mycket, fick jag gärna utöva vad jag ville. Dock flyttade vi nästan en gång om året och att finna nya klubbar i närheten var inte alltid så lätt. Jag testade handboll, fotboll, innebandy, pingis och ridning innan jag gav upp helt.

Min mormor vägde säkert 250 kg. Så pass mycket kilon kämpade hon med att hon undvek att gå. Hon satt i sin soffa och tog emot besök. Vi älskade henne mycket, hon var alltid fin mot oss barnbarn. Psykiska problem bidrog till hennes viktproblem och hon hade ständiga depressioner. Hon dog för 20 år sen i år, endast 46 år gammal på grund av sin storlek. Min mamma har också varit överviktig hela sitt vuxna liv. Hon gick aldrig ut grundskolan men läste in upp till åk 9 senare i livet.
Jag är den första i min familj som gått på universitet.

Så, däri ligger min grund. Min kostgrund kan man säga. Med tiden, i och med fler år i skolan, har jag lärt mig en hel del om kost, träning och balans. Trots detta är det fortfarande svårt. Det är så lätt att återgå till "det gamla vanliga". Ja, inte läsk till middagen och vitt bröd direkt, men fet, kolhydratsrik kost.

Förra året föll jag rejält. Jag blev gravid och liksom förra graviditeten kom illamåendet som ett brev på posten. Mat är det enda som hjälper mot detta illamående. Samtidigt blev jag av med jobbet och min svärmor fick sin dödsdom. Det var ingen bra början på året. Oro över ekonomi och hur livet skulle te sig efter svärmors bortgång tärde enormt mycket. Och så bebisen i magen så klart. Alltid en oro där.
Lite för onyttigt slank ner ganska lätt. Lite för ofta. Och det betalar jag för nu. Jag gick upp ca 30 kg under min graviditet. 15 kg är kvar.
Obefintliga muskler efter detta träningslösa år och konditionen är väl inte heller på topp (om än bättre än tidigare).

Jag tror absolut att lågutbildade riskerar att hamna i en ond cirkel där kunskap och ekonomi sätter krokben för hälsan. Hälsa är ju inte bara att vara smal, utan också vältränad, äta en allsidig och näringsrik kost liksom ta hand om sin mentala hälsa. Har man varken kunskap eller ekonomi, är det svårt. Och som förälder för man vidare sina (mat- och tränings)vanor till sina barn...

Från min första löptur på 1.5 år som ägde rum i morse!

Nya tag!

Mitt första träningspass efter nio månaders stiltje?

Not so much

Det här med morgonträning är nog inte min grej i alla fall. Jag ÄR en morgonmänniska. Kan lätt gå upp klockan 06 om jag lägger mig i hyfsad tid kvällen innan. Faktiskt så vågar jag påstå att jag mår bättre när jag går upp tidigt, gärna runt 07. Redan när jag sover till 08 så känner jag mig dåsig under dagen. Pensionärsvarning? Förmodligen.

Eftermiddag är ganska bra träningstid. Då har jag hunnit käka lite, vaknat till...jobbat kanske. I somras var det andra bullar, då var det mest morgonträning. Kanske är det snarare en vanesak?

Just nu är jag tacksam för den formen jag hade innan jag blev gravid. När jag är tillbaka i matchform efter bebisen är ute, kommer jag aldrig mer att klaga på att jag måste bli smalare, måste det och det...Jag var i bra form måste jag erkänna. Nu när jag kan känna mina lår mötas när jag går, eller när jag glimtar till en sekund i spegeln och ser min mage (som mest är tjock och inte gravid) får jag flashbacks till 2009, på toppen av mina tjockisår. Hur annorlunda jag är nu mot då. Mentalt och fysiskt.
Som sagt, när matchformen är tillbaka sommaren/hösten 2014, kommer jag inte att klaga på min kropp igen...Den var bra som den var!

Ibland ska det gå långt innan polletten trillar ner!

Det blir inget

Här blir det inget avslutande inlägg med reflektioner över året som gått. Det var ett bra år till att börja med. Jag var på topp. On topp of the world. Träningen funkade, kosten gick som smort. Sen tog livet en vändning. En flytt. Ett nytt jobb. Nya rutiner. Och där föll jag platt. Lika platt som en pannkaka. Mina nya fina rutiner med mat och träning hade inte hunnit sätta sig tillräckligt fast och därmed föll jag rakt ned. Ut i tomma intet.

Det jag saknar mest är att träna mer. Nu kommer jag iväg 2-3 gånger i veckan. Jag vill komma upp i 5 åtminstone. Men våren ser jobbig ut. Jag måste plugga till 7 olika prov som ska genomföras före juni. Jag jobbar heltid. Jag har svårt att träna hemma (finns varken utrymme eller möjlighet) och måste till gymmet.
Istället för att se bara det mörka ska jag tänka så här:

- Jag KAN faktiskt träna 3 dagar i veckan. Se till att göra det mesta utav de gångerna!
- Jag KAN träna i trapphuset och kan säkert klämma in en dag där också
- Jag KAN träna fast jag är trött. Det gäller att bara masa sig i kläderna och ge sig ut.
- Jag MÅSTE träna för att må bra och jag prioriterar träningen just därför.
- Jag KAN påverka kosten och ska göra detta också.

Allt detta tillsammans kommer att göra 2013 till ett toppenår!

I am so excited!

Seriöst. Jag är supertaggad inför det nya året! Jag har så mycket utmaningar på gång, nya infallsvinklar på kost och träning och så det hela året utan junkfood och socker. Trots att det är lite skrämmande är det också en fantastisk utmaning. Socker är INGET kroppen behöver. Jag såg "Historieätarna" igår kväll där de levde en vecka under beredskapstiden (runt 1940). Historikern påpekade att det var mycket lite socker i omlopp, man åt mycket rent och drygade ut eftersom man ransonerade maten. Det var också en tid då folkhälsan var i topp!
Så här ser min lösa "Plan" ut för 2013 månad för månad:

Januari - fokus på kosten. Lägga allt till rätta, dra bort "skiten", äta mer rent. Träning tre dagar i veckan.

Februari - kosten ska vara lite mer tillrättalagd vid denna tid. Träning 4 dagar i veckan. 2 dagar gym, 2 dagar hemmaträning.

Mars - Bodyrockutmaning

April - Yogafokus

Maj - Börja springa på helgen igen. Lördag och söndag morgon. Detta ska pågå sommaren genom.

Juni - mer uteträning igen. Tennis, löpning, Bodyrock i parken.

Jag vet ännu inte hur jobb kommer att se ut under sommaren. Här är ju semestern minimal. Om man har tur finns det 1-2 veckor semester, även för förskollärare. Just nu känner jag inte att jag vill stanna på jobbet där jag är. Men vi får se...

Det bästa med just nu

Det bästa med att ligga på ett kaloriöverskott är att mina muskler tycks växa mer...Jag hoppas på det i alla fall. Jag lyfter tyngre, jag känner hur jag blir starkare. Mina lats har också expanderat. Lite intressant. Men så tänker jag efter. Tidigare "utmaningar" har alltid gått ut på att hålla ett kaloriunderskott och träna. Det bygger man väl inga muskler på direkt? Så jag ser denna tid som muskelbyggande istället (det är ingen dålig mat jag äter egentligen, även om mer onyttigt slinker ned än jag skulle vilja)...och sen får jag väl ha en "deffande" period nästa år. Inget ont som inte har nåt gott med sig!

Rolig surprise!

I affären där jag brukar handla fann jag ekologisk kokosolja. För ett skitbra pris. Hemma i Svedala betalade jag mellan 85kr-130kr för en burk. Den som jag hittade kostar drygt 50 kronor för ganska mycket mer...Inte illa! Goda nyheter på alla sätt och vis med andra ord.

Sedan har jag faktiskt börjat läsa en blogg, en tjej som bor i Toronto, som inspirerar. Hon slutade äta godis, chips, glass, allt sånt för drygt 10 år sen. Bara så där. Hon var överviktig, ganska rejält, men eftersom de saker jag nämnde ovan satte käppar i julen för henne, slutade hon cold Turkey.
DET tycker jag är inspirerande. Jag vet, man snackar om balans hit och dit och yadayada. Det är bra med det också. Men detta (glass, godis etc) är ju inget man behöver för att överleva direkt. Och det finns ju massa annat gott man kan äta istället, som dessutom är nyttigt (bara man inte ersätter gottissuget med att äta för mycket nyttigt som då blir alldeles FÖR mycket)...En knepig sits det där...Jag funderar fortfarande på att sluta helt faktiskt och sen bara acceptera att det är slut. Äta nåt annat gott och näringspackat istället. Nu när jag haft min sockerdetox under november så ser jag klart genom sockerdimman. Jag mår bättre utan sockret och suget efter det....
Jag funderar...

Humörsvängningar

Idag var jag sååå trött. Galet trött efter jobbet. Lång dag, mycket att göra. Hem och ingen mat på bordet. Olyx så det heter duga. Dottern som krånglar och vrånglar. Trött mamma som redan krånglat och vrånglat med nio små barn hela dagen. Tålamod tryter.
Duscha liten dotter, se till att mata densamma. Helt slut. Hjärndöd. Vill inte gå till gymmet på kvällen. Dåligt humör. Sur. Hemskt dålig mamma.
Går ändå till gymmet, trots omotiverande tankar hela vägen dit.
Gymmar en timme och vips! En urtrött arbetande mamma på dåligt humör kommer ut från gymmet, fortfarande ganska trött, men på BRA mycket bättre humör.
Tänk vad lite rörelse kan göra för både kropp och själ!

Varför inte?

Jag fick en kommentar från ingmarie under mitt förra inlägg som riktigt fastnade och jag fick ett litet uppvak.

Mår du dåligt av det du gör ska du ändra på det. :-) Vad 

hindrar dig?

Verkligen tänkvärt! Vad hindrar mig? Liksom så många gånger förr, är det mentalt. Helt klart. jag har förlorat mitt "Just do it" ännu en gång. Varför kan det liksom inte bara finnas där? Varför måste det försvinna då och då för att sedan återkomma när jag sparkar mig i baken?

Så. Idag är det "just do it" som gäller. Jag VILL, jag KAN och jag SKA. Ett steg i taget. Jag vänder skutan och ror tillbaka mot land igen. Jag KAN ju det här.

Kanske att jag tar lite inspirationshjäp så småningom. Jag har lite tips på lager...

To be or not to be

Liksom många andra bloggare på sistone är jag i valet och kvalet att sluta träningsblogga. Jag känner att tiden inte räcker till och att min träning och min kost inte längre är tillräckligt "intressant". NI vet. Jag hinner inte skriva mina träningspass längre, jag hinner knappt njuta av den träning jag gör. Tyvärr.
 Jag gillar att blogga...och har ju min andra blogg dessutom. Å andra sidan älskar jag att hitta nya träningsidéer och att tipsa om det jag hittar...kanske tar jag bara en liten paus eller håller bloggandet lite lågt ett tag till allt lugnat ned sig något och rutiner har satt sig ordentligt.

Mitt egna bröd

Jag har en bakmaskin. Jag bakar massor med bröd varje vecka. Det är gott, nyttigt och roligt! Jag håller mig borta från de där bröden här som håller sig fluffiga och mjuka i två veckor, som inte möglar på en månad och som smakar sött och konstgjort.
Mitt bröd känns torrt efter nån dag, möglar inom en vecka och har inga tillsatser. Dock är jag lite orolig med tanke på Boudets sommaprogram där han pratade om mjöl och de tillsatser som finns däri...Ekologiskt, gör det skillnad i detta?

Livet hinns inte med

Här skrivs det inte mycket just  nu. Träning? Javisst, lördag, söndag och måndag. Nu jobbar jag och kommer hem ganska sent. Familjen kommer först. Sen träning. Och just nu har jag varken ork eller lust att träna när jag kommer hem och gjort alla måsten. Kanske nästa vecka, när rutinerna sitter bättre.

Jag är också lite nedslagen eftersom det var flera centimeter som fastande på kroppen under mina tre veckor i Sverige....de som jag jobbat så hårt på i våras. Det känns lite surt och bittert faktiskt.
Hela 3-4 cm runt midjan. Jag hoppas att de ska försvinna så snart som möjligt. Just nu verkar det lite svårt....Tips?

Busy busy busy

Alltså, jag är så upptagen. Helt galet. Först att flyga över halva världen och sen har jag börjat jobba. Japp. Jag fick jobbet på förskolan och idag var första dagen. Dagen efter att jag kom hem från Sveden.
Jag är jetlaggad och trött efter en hel arbetsdag.
Träning finns inte på kartan just nu. På lördag ska jag ta mig ut till min älskade park igen. Springa och köra slut på kroppen.
Längtar.
ps. för er som inte visste så har jag också en annan blogg som handlar om mitt andra liv utanför träningen! Kolla gärna in: http://vilsnajollen.blogspot.se

Mitt livs bästa form- jag fyller visst 30!

Hörrni. Det är visst min 30-årsdag idag! Helt galet. Jag är numera "trettio-nånting". Jisses. När hände detta? Det liksom smyger sig på.
Och tamejtusan om jag inte är i mitt livs form dessutom. Visserligen ett par glada kilon extra under dessa tre Sverigeveckor, men tusan, det gör inget! Mentalt är det fokus. Kroppsligen så klarar jag mer än jag någonsin klarat tidigare. Jag kan springa, hoppa, genomföra superjobbiga pass och jag ver hur min kropp fungerar för det mesta. Det är jag glad för.
Med ålder kommer tydligen vishet? Så, det här med att fylla 30. Det är en riktig baggis vill jag säga.

Galen Trillingnöten - då "tjugo-nånting"

Jag firar med tårta och lite flyttstäd tror jag!

Att springa utan hörlurar

Jag glömde ju hörlurarna hos syrran i helgen och jag måste ha musik eller annat i öronen när jag springer. Så, vad göra? Jo, jag sprang och hade "Sommar" på högtalare istället. Där jag springer är jag ganska ensam oftast så jag stör ingen. Fast sen kan man ju diskutera om det är lite olägligt att preciiiiiis när folk faktiskt passerar, börjar sommarprataren att snacka om Stalin, Hitler, Göring och alla de snubbarna? Radar upp en hel hög med läskiga typer...har man otur eller har man otur?

Så var det slut

...som tjugo-nånting. Det slog mig alldeles nyss. Om drygt tre veckor är jag trettio-nånting! Jag kan inte riktigt fatta ännu. Ibland känns det som om jag är 16 fortfarande och ibland känner jag mig som 67. Ålder beror nog på vilken dag det är. Man är ju aldrig äldre än man känner sig, har jag hört.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför att åldras. Några gånger tidigare har jag skrivit om ämnet och beklagat mig. Mestadels för att jag redan tampas med rynkor, vitt (! och jag överdriver inte) hår och minnesförlust. Det är väl det mindre roliga med åldern. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara 16 eller 20 igen. Faktiskt. Jag skulle inte ha nåt emot att se ut som 20 fram tills dess att jag blir 60-nånting. I alla fall som det känns nu.

När jag började på universitetet gick det en tjej på en av mina kurser. Supertrevlig och lätt att ha att göra med. Jag fick för mig att hon var lika gammal som mig (typ 19). En dag, när vi satt i cafeterian, berättade hon att hon skulle ha 30-årsfest. Jag och de andra kursarna satt bara och gapade. Helt otroligt. Hon berättade också att hon under vintern varit på en skidanläggning och när hon skulle köpa liftkort frågade kassörskan om hon skulle åka som barn eller vuxen. Där gick vuxengränsen vid 15! Inte illa.
Fast nog skulle det vara lite trist att vara 30 och sen bli tagen för så pass ung att man är ett barn? Lite respekt vill man väl ha ändå, när man uppnått en sådan aktningsvärd ålder.

Men som sagt. 30 är jag inte förrän om drygt tre veckor. Det är lång tid det. Jag måste passa på att utnyttja min ungdom lite mer fram tills dess. Hoppa fallskärm kanske. Åka scooter. Simma med hajar och sånt annat som man blir alldeles för rädd för med åldern. Fast jag är redan rädd för allt detta så jag skippar det tror jag...

Kosten kostar cm

Jo, jag får väl medge att några centimeter har krupit tillbaka på kroppen de senaste veckorna. Å andra sidan har jag inte haft så mycker restriktioner, utan har försökt att skaffa en balans. Nu när jag inte äter som jag brukar annars menar jag. Samtidigt är det inget jag är orolig för. För första gången i mitt liv tror jag. Jag känner mig trygg i mig själv. Jag trivs. Jag ser helt okej ut. Jag är stark och uthållig. Jag äter nyttig mat för det mesta. Jag käkar lite gott. Kanske varje dag ibland, ibland varje vecka. Jag tränar det jag tycker är roligt och varierar mycket. Orolig är jag inte med andra ord. Samtidigt vet jag med mig själv att det finns en risk att det bär iväg. Det har hänt otaliga gånger tidigare. Därför gäller det att hålla koll...
Är ni nöjda? Vad är er akilles?