Sidor

onsdag 10 juni 2015

10. Ett brev till min gympalärare

Hej kära P och P och dig jag har glömt namnet på men som jag kommer så väl ihåg,

Ni kanske minns mig? Den där lätt överviktiga tjejen, som hade noll bollsinne, minimal koordination, fula träningskläder (för mamma hade aldrig råd att köpa riktiga gympaskor eller kläder till idrotten i skolan) och som tog varje chans att skippa gympalektionerna (skyllde på mens, skador och sjukdom)?
Det är jag som skriver nu.

Jag hade önskat att ni inte varit så militäriska i ert ledande. Jag vet att ni alla älskar idrott och alltid har sysslat med sport, ända sedan ni var små och att ni säkert vill förmedla er kärlek till rörelse genom att pusha och se till att vi rörde oss ordentligt på lektionen. Oavsett om det var plintträning, fotboll. badminton, brännboll eller löpning.

Vi såg dessutom alla vilka som var era favoriter. De som sprang snabbast, var viga och hade stor koll på bollar och trän och hade atletiska kroppar. Eller så kanske det bara var jag som uppfattade det så? Så kan det också ha varit. För jag var osäker på min kropp, vad den kunde göra, hur jag skulle få den att uppföra sig som jag ville, hur den såg ut. Jag hade inget stöd hemifrån eftersom mina föräldrar ansåg att idrott inte var något viktigt. Sport som jag började på fick jag oftast avsluta ganska snart. Det var för dyrt, det var för mycket skjutsande, för mycket engagemang från föräldrar. Min enda chans till träning var idrotten i skolan.
Jag önskar att ni hade sett det och uppmuntrat oss alla på olika sätt.

Nej, jag KAN inte rädda den där drunknande dockan på botten av simbassängen bara för att du står vid kanten och skriker dig hes:
- Tänk på att det är ditt eget barn som ligger där nere! Rädda det!

Kanske hade jag klarat av detta moment om du hade sett att jag inte kunde dyka ordentligt, att jag var rädd att drunkna själv. Jag hade nog klarat det om du gett mig lite instruktioner ett tag om HUR man dyker. Det fattades kunskap hos mig, inte engagemang eller vilja.

Men hörrni, se på mig nu! Jag kan springa 10 km rätt hyfsat (när jag inte kunde palla ett varv i spåret på idrotten), jag lyfter tunga vikter, kör snabba HIIT-pass utan att svimma, vet massor om kost och motion och framför allt jag har VILJAN, MOTIVATIONEN och jag ÄLSKAR att träna. Det trodde ni aldrig va?

Med vänliga hälsningar
Trillingnöten

1 kommentar:

Camilla sa...

Fint skrivet och bra kämpat!
Håller med dig i känslan av att idrottslektionerna var för de redan "invigda", inte för oss som inte gillade sport. Jag höll på med orientering och gillade det, men skolans friidrott hatade jag ändå.
Ett år på mellanstadiet hade jag en underbar gympalärare som såg alla. Jag grät på avslutningen när hon slutade. Så det finns bra gympalärare också men de är för få.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...