18. sport på TV

Ååååh, vad jag inte gillar sport på TV. Jag tycker det är dödens tråkigt att se på sport på TV. Såvida det inte är Friidrott (endast VM och OS och såna där stora tävlingar). Ibland låtsas jag att jag gillar att se på fotboll för att göra maken glad (han är Liverpool-fan). Men annars...nä. Jag försöker. Jag ser hellre highlights från sporten där Sverige vinner. Vinner inte Sverige har matchen eller tävlingen aldrig existerat för mig...

Jag ser heller inte på sport live. Fy.

17. Favoritinspiratör

Jag har så många som inspirera runt mig. Beata och Lotta. Anna och Sara. Min syrra som alltid säger de rätta sakerna och är så uppmuntrande. Sen blir jag sjukt inspirerad av alla mammor som tränar, fastän de har typ 25 ungar och ett jobb som de bor på. DET är dedikation. Jag är också inspirerad av en tjej som jag känner via jobbet som är yogi. Hon yogar flera timmar om dagen och är så himla vig och spänstig. Följ henne på instagram: teacherinthecity

16. Drömträning

Åh, jag skulle så gärna vilja testa crossfit! Jag vet faktiskt inte om jag skulle palla ett pass, men testa skulle jag gärna. Jag vågar liksom inte. Nu tror jag att det finns en crossfitklubb inte så långt ifrån mig, men jag har inte tagit mig modet att gå dit. Kanske en dag. Kanske nästa sommar? När jag är ännu starkare?

Jag vill också testa på klättring, klättringsväg om jag får be, berg tar jag mig icke an. Jag är rädd för höjder. Tror jag. Fast mest rädd för döden skulle jag tro.

Sen vill jag ha en PT som kör sjukt hårt med mig. Jag har aldrig testat det och blir lite avis på folk som inte kan gå efter ett besök hos sin PT. Trist att det ska vara så dyrt. Att de också måste betala räkningar fattar jag inte? Inte om man har asstora muskler och är sjukt stark?

15. Mina löparskor

Just nu löper jag i Adidas. Jag köper löparskor alldeles för sällan, håller noll koll på hur många mil som sprungits. Eftersom jag har svårt att hitta bra skor som ger stöd åt mina fötter tenderar jag att behålla de bra skor jag hittar. Jag har funderat på att gå till en sån där skoaffär som kan mäta fötterna och rekommendera skor man bör ha, men det är så ruskigt dyrt och just nu är jag inte så investerad i just löpning, utan det är mer blandad kompott...

14. Hälsohets

Nu bli rmitt inlägg förmodligen färgat av att jag redan hunnit läsa andras svar på just detta. Hälsohets. Först och främst kanske man ska fråga sig vad är hälsa? Hälsa för mig är att vara stark, att kunna klara av utmaningar som mamma och arbetande kvinna, att orka med stress psykiskt och fysiskt (och hitta sätt att hantera stress), att äta bra mat, att ha en balans i allt man gör. Att endast se till det fysiska som hälsosamt är inte alls bra. Många ser en smal kropp och genast antar man att DEN personen minsann är hälsosam! Och så ser man en kropp som har några kilon för mycket och tänker att "Oj, inte alls hälsosamt!" Rent krasst ser folk den smala människan och antar att den tränar, äter nyttigt och har bra värden, men i själva verket kanske personen är mycket stillasittande, äter noll grönsaker och frukt, har högt blodtryck etc medan personen som är överviktig kanske tränar hårt på gym, äter mycket bra mat och mår prima på insidan! Detta handlar givetvis om fördomar. Båda bra sådana och dåliga givetvis.

Ibland blir jag trött på alla magrutor, alla sallader, allt kvarg, alla nyheter om hur du blir smal till stranden. Det är tröttsamt att sålla och behålla det som ger mig motivation. Jag blir inspirerad av alla människor som tränar för att det är roligt, av de som hinner träna pass fastän de har ett galet jobb- och familjeliv, som prioriterar att äta rätt (men som också äter den där sjukt goda chokladkakan!), som testar nytt på gymmet, som tränar hemma enbart, som tar hjälp av experter, de som kan laga nyttig och skitgod mat, de som kan visa upp ett sexpack på magen trots att de har 79 barn...samtidigt som jag också måste tänka att även jag är "good enough", även om jag inte hinner träna 2 pass om dagen eller inte äter kvarg till alla måltider. Att jag duger som jag är. Men ändå försöker bli den bästa jag som jag kan bli!

13. Musik

Träningsmusik. Jag lyssnar oftast inte på musik när jag tränar. I början av min "träningskarriär" lyssnade jag mycket på Rihanna och när jag springer ute tycker jag om att lyssna på musik ibland. Förra året, när jag tränade inför min tjejmil, lyssnade jag på Septembers svenska skiva. Den är fortfarande en favorit. Eftersom jag tränar hemma oftast blir det en träningsvideo jag tränar till med låg volym då ungarna sover bredvid. Kör jag eget program lyssnar jag inte till nånting alls...

12. Det här vill jag träna i sommar

Jag vill träna vad som helst! Jag önskar att det hade varit som sommaren 2012 då jag kunde gå till parken innan frukost varje morgon, göra lite Bodyrock och springa några kilometer. Det hade varit fantastiskt. I sommar vill jag försöka springa lite mer än jag gör nu. Ta en runda i parken några gånger i veckan. Jag vill också kanske simma lite, det hade varit roligt. Hursom är det viktigast ATT träna något!

11. Min bästa träningskompis

Min bästa träningskompis är min make. I år har vi tränat mycket tillsammans. I mars hade vi en utmaning att träna dagligen under hela månaden och även nu i juni. Han älskar dock inte träning och gillar att klaga mycket :) Det är träningsvärk, jobbiga övningar, han är trött, han har en skada etc. Ett evigt tjat emellanåt. Å andra sidan tränar han i alla fall och det är jag glad för! Han är en periodare och tränar några månader i taget och sen ligger han i ide nåt år och så är han tillbaka igen.

10. Ett brev till min gympalärare

Hej kära P och P och dig jag har glömt namnet på men som jag kommer så väl ihåg,

Ni kanske minns mig? Den där lätt överviktiga tjejen, som hade noll bollsinne, minimal koordination, fula träningskläder (för mamma hade aldrig råd att köpa riktiga gympaskor eller kläder till idrotten i skolan) och som tog varje chans att skippa gympalektionerna (skyllde på mens, skador och sjukdom)?
Det är jag som skriver nu.

Jag hade önskat att ni inte varit så militäriska i ert ledande. Jag vet att ni alla älskar idrott och alltid har sysslat med sport, ända sedan ni var små och att ni säkert vill förmedla er kärlek till rörelse genom att pusha och se till att vi rörde oss ordentligt på lektionen. Oavsett om det var plintträning, fotboll. badminton, brännboll eller löpning.

Vi såg dessutom alla vilka som var era favoriter. De som sprang snabbast, var viga och hade stor koll på bollar och trän och hade atletiska kroppar. Eller så kanske det bara var jag som uppfattade det så? Så kan det också ha varit. För jag var osäker på min kropp, vad den kunde göra, hur jag skulle få den att uppföra sig som jag ville, hur den såg ut. Jag hade inget stöd hemifrån eftersom mina föräldrar ansåg att idrott inte var något viktigt. Sport som jag började på fick jag oftast avsluta ganska snart. Det var för dyrt, det var för mycket skjutsande, för mycket engagemang från föräldrar. Min enda chans till träning var idrotten i skolan.
Jag önskar att ni hade sett det och uppmuntrat oss alla på olika sätt.

Nej, jag KAN inte rädda den där drunknande dockan på botten av simbassängen bara för att du står vid kanten och skriker dig hes:
- Tänk på att det är ditt eget barn som ligger där nere! Rädda det!

Kanske hade jag klarat av detta moment om du hade sett att jag inte kunde dyka ordentligt, att jag var rädd att drunkna själv. Jag hade nog klarat det om du gett mig lite instruktioner ett tag om HUR man dyker. Det fattades kunskap hos mig, inte engagemang eller vilja.

Men hörrni, se på mig nu! Jag kan springa 10 km rätt hyfsat (när jag inte kunde palla ett varv i spåret på idrotten), jag lyfter tunga vikter, kör snabba HIIT-pass utan att svimma, vet massor om kost och motion och framför allt jag har VILJAN, MOTIVATIONEN och jag ÄLSKAR att träna. Det trodde ni aldrig va?

Med vänliga hälsningar
Trillingnöten

9. Träningskläder jag minns

Jag är ju väldigt ung * wink, wink* så jag kanske inte MINNS men jag har sett och ser fortfarande de där fantastiska dräkterna från 80-talet. De där färgglada glansiga baddräkterna (givetvis hög skurning vid höften) med tights under och så gärna benvärmare för att göra det hela komplett. För mig är det bilden av 80-talet. Kanske kommer de tillbaka? Och är riktigt hippa och coola vid det laget?

8. En framtidsdröm

Jag antar att detta ska handla om en träningsdröm. En dröm jag har är att springa ett maraton. Nån gång. Det är aldrig försent, men kanske att jag skulle börja förr än senare? Jag är lite rädd. Rädd att ta mig an att springa ett visst antal gånger i veckan, att klämma in mellan arbete, familj och andra saker man måste ta hand om. För det ÄR ett commitment. Verkligen. Jag skulle ju också bara bestämma att springa ett visst datum och hoppas på det bästa? Men jag är rädd. Rädd att inte palla, rädd att skada mig, rädd att misslyckas...Men den finns där. Drömmen. Drömmen om ett maraton.

6. Mitt favoritcitat eller motto

Jag fick fundera ganska länge på detta. Jag gillar att svänga med citat och motton, men det som jag gillar mest är nog "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Visst är det så? Jag skulle också säga att om något är "omöjligt" är det läge att hitta en annan väg att nå sitt mål. Ibland känns det som om folk tror att det bara finns en väg till att komma fram, när det i själva verket finns väldigt många.

7. Alltid i min träningsväska

Nu tränar jag mest hemmavis och när jag väl tränar på gym har jag bara the basics. Linne, träningstights, skor, handduk, trosor och såklart lås till skåpet. Ibland, om jag kommer ihåg tar jag med mig en svetthandduk. Ganska lätt väska med andra ord. Jag önskar att jag orkade ta med mig lotion, vattenflaska, proteinshake och sånt, men jag släpar med mig allt till jobbet och tränar på lunchen. Jag har redan lunch, två mellis och jobbrelaterade prylar med mig.

5. mitt stoltaste ögonblick

Det ögonblicket var helt klart när jag sprang tjejmilen 2010 på lite mer än en timme. Så sjukt stolt jag var! Jag hade ett år tidigare påbörjat mitt liv som träningsmänniska och gått ned en del i vikt. Att kunna klara tjejmilen var ett stort steg inmitt liv och fick mig att våga mer, träna mer och  eventuellt springa ett halvmaraton i höst!

2. Mitt första träningsminne

Detta inlägg publicerades inte som det skulle! Kommer nu!

Jag kommer ihåg att jag som liten tränade mycket olika saker, men slutade efter en kort tid. Vi bodde nära ett stall och jag började rida som 6-åring, men det var en dyr sport att hålla på med och jag tror det var därför som jag höll på en termin bara. Jag kommer ihåg att vi skulle rida ute i spåret en gång och vår lärare ville att vi skulle galoppera en bit och min häst satte fart, och jag gled nästan av hästen. Det är mitt starkaste minne av ridningen. En annan gång red vi över plintar på marken och min häst tvärstannade. Jag flög över huvudet på hästen, landade på marken framför, på rumpan. När man ramlade av hästen var tradition att bjuda på tårta nästkommande

Vad är ert första träningsminne?

4. en träningsform jag inte förstår

Nu är kanske detta ingen träningsform utan en sport. Likväl förstår jag inte alls denna sport. BASEBALL. Kan det ens räknas som sport? Inte för att vara den som är den, mengubbar som går ut på plan, många med en lätt ölmage, som slår på en boll och joggar lite lätt. Då och då en snabb sprint. I fyra-fem timmar står de och antingen väntar eller försöker slå på en boll med en träklubba. Jag fattar inte. Tråkigt att titta på, ingen action alls och knappt nån atletisk action heller...

min träning när jag är 65

När jag är 65 vill jag vara den där "gamlingen " på gymmet som lyfter lika tunga vikter som de unga  grabbarna. Jag vill vara tanten som springer maraton, som går på "tur" i bergen och som orkar springa ned barnbarnen i lekparken. Jag vill vara en krutkvinna och förebild för yngre kvinnor!

1. En introduktion till min träningsblogg

Min träningsblogg har haft sina upp-och nedgångar. Det började som en renodlad träningsblogg med fokus på HIIT. Sedan har det svängt till utmaningar av olika slag, tankar kring kost och träning, graviditet och att komma tillbaka efter graviditet. Flytt från Sverige till USA.

På sista tiden har bloggen legat väldigt lågt. Nu återkommer den eftersom min motivation också är på gång igen. Jag tränar regelbundet och vill bli starkare.
I framtiden hoppas jag att min blogg ska handla om glädjen att träna, att inspirera att träna hemma (för det är det jag gör oftast) och att finna balans mellan jobb, barn, träning, kost och livet i allmänhet.

Tipsa mig gärna om era egna bloggar eller bloggar ni läser!

Zumba, New York style

Förra söndagen var jag och svägerskan på Zumba på hennes gym. Mjo. Salsa och samba i all ära, detta gym bjöd på twerking, whining och rumpskak som hette duga. Det var ca 50 personer i alla åldrar från 15 upp till säkert 60 eller äldre som skakade rumpa och sexade sig. Ungefär så här såg det ut:

Och detta:

Föreställ er detta på ett svenskt zumba med damer i 60-70 års åldern!

Juni och början på fortsättningen!

Jag har legat lågt länge nu, inte varit motiverad till att prata om träning. Eller kanske mest av allt att prata om mål. För mål har jag. Motivationen däremot tryter lite. Det känns som att det börjar landa lite nu. Jag har börjat hitta mig själv igen. 

Sedan vi flyttade till New York för tre år sedan, bytt jobb (fick sparken), blev gravid, svärmor som gick bort, nytt jobb, sonens födelse, studier och sedan nya jobb igen, har jag haft svårt att hitta balans, hitta min väg, min nya motivation, min vardag.

Min vardag kanske är det bästa ordet. Det är lätt att hitta rutin när allt är sig likt. När man går upp samma tid på morgonen, när man jobbar på samma jobb, åker hem samma tid, lägger ETT barn samma tid, tränar det man tycker är roligt...och så börja om igen. Men när livet gör så att man kastas fram och tillbaka ideligen, är det svårt att hitta rutiner.
Nu, nu börjar det falla på plats.
Träningen finns där sedan ett år tillbaka och har ökats på så sakta. Nu tränar jag 5-7 gånger per vecka. Maten har inte varit lika fin. Dels har jag haft en lång uppförbacke att hitta ersättning till min gamla mat från Sverige. Bland annat finns inte kvarg här på samma sätt. Kvarg som är så användbart! Jag har hittat, men det är fruktansvärt dyrt. Keso smakar illa här. Inte alls gott. Mycket bröd innehåller väldigt många tillsatser. Nu har jag så sakta hittat min matväg också. Dessutom har jag tagit ett stort beslut.

Jag har slutat med socker för gott. Efter att ha gjort samma resa gång på gång på gång, har jag insett att för mig fungerar det inte att äta socker ibland, att bara ta EN kaka, att ta EN bit choklad, att äta 100 gram lösgodis på lördagar...När jag äter lite grann vill jag ha mer. Och oftast kan jag inte hindra mig. Det är en sjuk känsla. När jag har uppehåll på socker har jag inte alls den känslan. Så snart jag börjar äta socker igen återkommer den. Förra veckan fick jag nog. År efter år har jag kämpat och försökt. Ibland måste man helt enkelt ta en omväg kring det där berget för att inte stånga sig blodig mot bergväggen när man försöker gå IGENOM berget. På torsdagen sa jag att "Imorgon, Imorgon slutar jag med sött för gott. This is it. No more". Och sedan dess har jag inte ätit choklad, bakverk, godis. Jag ska äta hemgjort gott gjort på nyttigare varor, med lönnsirap eller honung. Det triggar mig inte och lets face it, jag orkar inte och hinner inte baka och fixa så mycket. Därför blir det bara emellanåt.

För att komma igång med bloggningen har jag bestämt att följa en juniutmaning som startar på måndag.

Mina mål: bli starkare. Testa rolig träning. Kunna springa ett halvmaraton i oktober. Gå ned de sista 10 kg efter graviditet.