11. Min bästa träningskompis

Min bästa träningskompis är min make. I år har vi tränat mycket tillsammans. I mars hade vi en utmaning att träna dagligen under hela månaden och även nu i juni. Han älskar dock inte träning och gillar att klaga mycket :) Det är träningsvärk, jobbiga övningar, han är trött, han har en skada etc. Ett evigt tjat emellanåt. Å andra sidan tränar han i alla fall och det är jag glad för! Han är en periodare och tränar några månader i taget och sen ligger han i ide nåt år och så är han tillbaka igen.

10. Ett brev till min gympalärare

Hej kära P och P och dig jag har glömt namnet på men som jag kommer så väl ihåg,

Ni kanske minns mig? Den där lätt överviktiga tjejen, som hade noll bollsinne, minimal koordination, fula träningskläder (för mamma hade aldrig råd att köpa riktiga gympaskor eller kläder till idrotten i skolan) och som tog varje chans att skippa gympalektionerna (skyllde på mens, skador och sjukdom)?
Det är jag som skriver nu.

Jag hade önskat att ni inte varit så militäriska i ert ledande. Jag vet att ni alla älskar idrott och alltid har sysslat med sport, ända sedan ni var små och att ni säkert vill förmedla er kärlek till rörelse genom att pusha och se till att vi rörde oss ordentligt på lektionen. Oavsett om det var plintträning, fotboll. badminton, brännboll eller löpning.

Vi såg dessutom alla vilka som var era favoriter. De som sprang snabbast, var viga och hade stor koll på bollar och trän och hade atletiska kroppar. Eller så kanske det bara var jag som uppfattade det så? Så kan det också ha varit. För jag var osäker på min kropp, vad den kunde göra, hur jag skulle få den att uppföra sig som jag ville, hur den såg ut. Jag hade inget stöd hemifrån eftersom mina föräldrar ansåg att idrott inte var något viktigt. Sport som jag började på fick jag oftast avsluta ganska snart. Det var för dyrt, det var för mycket skjutsande, för mycket engagemang från föräldrar. Min enda chans till träning var idrotten i skolan.
Jag önskar att ni hade sett det och uppmuntrat oss alla på olika sätt.

Nej, jag KAN inte rädda den där drunknande dockan på botten av simbassängen bara för att du står vid kanten och skriker dig hes:
- Tänk på att det är ditt eget barn som ligger där nere! Rädda det!

Kanske hade jag klarat av detta moment om du hade sett att jag inte kunde dyka ordentligt, att jag var rädd att drunkna själv. Jag hade nog klarat det om du gett mig lite instruktioner ett tag om HUR man dyker. Det fattades kunskap hos mig, inte engagemang eller vilja.

Men hörrni, se på mig nu! Jag kan springa 10 km rätt hyfsat (när jag inte kunde palla ett varv i spåret på idrotten), jag lyfter tunga vikter, kör snabba HIIT-pass utan att svimma, vet massor om kost och motion och framför allt jag har VILJAN, MOTIVATIONEN och jag ÄLSKAR att träna. Det trodde ni aldrig va?

Med vänliga hälsningar
Trillingnöten

9. Träningskläder jag minns

Jag är ju väldigt ung * wink, wink* så jag kanske inte MINNS men jag har sett och ser fortfarande de där fantastiska dräkterna från 80-talet. De där färgglada glansiga baddräkterna (givetvis hög skurning vid höften) med tights under och så gärna benvärmare för att göra det hela komplett. För mig är det bilden av 80-talet. Kanske kommer de tillbaka? Och är riktigt hippa och coola vid det laget?

8. En framtidsdröm

Jag antar att detta ska handla om en träningsdröm. En dröm jag har är att springa ett maraton. Nån gång. Det är aldrig försent, men kanske att jag skulle börja förr än senare? Jag är lite rädd. Rädd att ta mig an att springa ett visst antal gånger i veckan, att klämma in mellan arbete, familj och andra saker man måste ta hand om. För det ÄR ett commitment. Verkligen. Jag skulle ju också bara bestämma att springa ett visst datum och hoppas på det bästa? Men jag är rädd. Rädd att inte palla, rädd att skada mig, rädd att misslyckas...Men den finns där. Drömmen. Drömmen om ett maraton.

6. Mitt favoritcitat eller motto

Jag fick fundera ganska länge på detta. Jag gillar att svänga med citat och motton, men det som jag gillar mest är nog "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Visst är det så? Jag skulle också säga att om något är "omöjligt" är det läge att hitta en annan väg att nå sitt mål. Ibland känns det som om folk tror att det bara finns en väg till att komma fram, när det i själva verket finns väldigt många.

7. Alltid i min träningsväska

Nu tränar jag mest hemmavis och när jag väl tränar på gym har jag bara the basics. Linne, träningstights, skor, handduk, trosor och såklart lås till skåpet. Ibland, om jag kommer ihåg tar jag med mig en svetthandduk. Ganska lätt väska med andra ord. Jag önskar att jag orkade ta med mig lotion, vattenflaska, proteinshake och sånt, men jag släpar med mig allt till jobbet och tränar på lunchen. Jag har redan lunch, två mellis och jobbrelaterade prylar med mig.

5. mitt stoltaste ögonblick

Det ögonblicket var helt klart när jag sprang tjejmilen 2010 på lite mer än en timme. Så sjukt stolt jag var! Jag hade ett år tidigare påbörjat mitt liv som träningsmänniska och gått ned en del i vikt. Att kunna klara tjejmilen var ett stort steg inmitt liv och fick mig att våga mer, träna mer och  eventuellt springa ett halvmaraton i höst!

2. Mitt första träningsminne

Detta inlägg publicerades inte som det skulle! Kommer nu!

Jag kommer ihåg att jag som liten tränade mycket olika saker, men slutade efter en kort tid. Vi bodde nära ett stall och jag började rida som 6-åring, men det var en dyr sport att hålla på med och jag tror det var därför som jag höll på en termin bara. Jag kommer ihåg att vi skulle rida ute i spåret en gång och vår lärare ville att vi skulle galoppera en bit och min häst satte fart, och jag gled nästan av hästen. Det är mitt starkaste minne av ridningen. En annan gång red vi över plintar på marken och min häst tvärstannade. Jag flög över huvudet på hästen, landade på marken framför, på rumpan. När man ramlade av hästen var tradition att bjuda på tårta nästkommande

Vad är ert första träningsminne?

4. en träningsform jag inte förstår

Nu är kanske detta ingen träningsform utan en sport. Likväl förstår jag inte alls denna sport. BASEBALL. Kan det ens räknas som sport? Inte för att vara den som är den, mengubbar som går ut på plan, många med en lätt ölmage, som slår på en boll och joggar lite lätt. Då och då en snabb sprint. I fyra-fem timmar står de och antingen väntar eller försöker slå på en boll med en träklubba. Jag fattar inte. Tråkigt att titta på, ingen action alls och knappt nån atletisk action heller...

min träning när jag är 65

När jag är 65 vill jag vara den där "gamlingen " på gymmet som lyfter lika tunga vikter som de unga  grabbarna. Jag vill vara tanten som springer maraton, som går på "tur" i bergen och som orkar springa ned barnbarnen i lekparken. Jag vill vara en krutkvinna och förebild för yngre kvinnor!

1. En introduktion till min träningsblogg

Min träningsblogg har haft sina upp-och nedgångar. Det började som en renodlad träningsblogg med fokus på HIIT. Sedan har det svängt till utmaningar av olika slag, tankar kring kost och träning, graviditet och att komma tillbaka efter graviditet. Flytt från Sverige till USA.

På sista tiden har bloggen legat väldigt lågt. Nu återkommer den eftersom min motivation också är på gång igen. Jag tränar regelbundet och vill bli starkare.
I framtiden hoppas jag att min blogg ska handla om glädjen att träna, att inspirera att träna hemma (för det är det jag gör oftast) och att finna balans mellan jobb, barn, träning, kost och livet i allmänhet.

Tipsa mig gärna om era egna bloggar eller bloggar ni läser!

Zumba, New York style

Förra söndagen var jag och svägerskan på Zumba på hennes gym. Mjo. Salsa och samba i all ära, detta gym bjöd på twerking, whining och rumpskak som hette duga. Det var ca 50 personer i alla åldrar från 15 upp till säkert 60 eller äldre som skakade rumpa och sexade sig. Ungefär så här såg det ut:

Och detta:

Föreställ er detta på ett svenskt zumba med damer i 60-70 års åldern!

Juni och början på fortsättningen!

Jag har legat lågt länge nu, inte varit motiverad till att prata om träning. Eller kanske mest av allt att prata om mål. För mål har jag. Motivationen däremot tryter lite. Det känns som att det börjar landa lite nu. Jag har börjat hitta mig själv igen. 

Sedan vi flyttade till New York för tre år sedan, bytt jobb (fick sparken), blev gravid, svärmor som gick bort, nytt jobb, sonens födelse, studier och sedan nya jobb igen, har jag haft svårt att hitta balans, hitta min väg, min nya motivation, min vardag.

Min vardag kanske är det bästa ordet. Det är lätt att hitta rutin när allt är sig likt. När man går upp samma tid på morgonen, när man jobbar på samma jobb, åker hem samma tid, lägger ETT barn samma tid, tränar det man tycker är roligt...och så börja om igen. Men när livet gör så att man kastas fram och tillbaka ideligen, är det svårt att hitta rutiner.
Nu, nu börjar det falla på plats.
Träningen finns där sedan ett år tillbaka och har ökats på så sakta. Nu tränar jag 5-7 gånger per vecka. Maten har inte varit lika fin. Dels har jag haft en lång uppförbacke att hitta ersättning till min gamla mat från Sverige. Bland annat finns inte kvarg här på samma sätt. Kvarg som är så användbart! Jag har hittat, men det är fruktansvärt dyrt. Keso smakar illa här. Inte alls gott. Mycket bröd innehåller väldigt många tillsatser. Nu har jag så sakta hittat min matväg också. Dessutom har jag tagit ett stort beslut.

Jag har slutat med socker för gott. Efter att ha gjort samma resa gång på gång på gång, har jag insett att för mig fungerar det inte att äta socker ibland, att bara ta EN kaka, att ta EN bit choklad, att äta 100 gram lösgodis på lördagar...När jag äter lite grann vill jag ha mer. Och oftast kan jag inte hindra mig. Det är en sjuk känsla. När jag har uppehåll på socker har jag inte alls den känslan. Så snart jag börjar äta socker igen återkommer den. Förra veckan fick jag nog. År efter år har jag kämpat och försökt. Ibland måste man helt enkelt ta en omväg kring det där berget för att inte stånga sig blodig mot bergväggen när man försöker gå IGENOM berget. På torsdagen sa jag att "Imorgon, Imorgon slutar jag med sött för gott. This is it. No more". Och sedan dess har jag inte ätit choklad, bakverk, godis. Jag ska äta hemgjort gott gjort på nyttigare varor, med lönnsirap eller honung. Det triggar mig inte och lets face it, jag orkar inte och hinner inte baka och fixa så mycket. Därför blir det bara emellanåt.

För att komma igång med bloggningen har jag bestämt att följa en juniutmaning som startar på måndag.

Mina mål: bli starkare. Testa rolig träning. Kunna springa ett halvmaraton i oktober. Gå ned de sista 10 kg efter graviditet.

Boot camp

Nu har jag varit på Boot Camp tre gånger. Första gången var lite "blah". Samma sak som jag gjorde hemma ungefär. Fast nu kunde jag hoppa obehindrat (hemma i lägenheten är det väl inte så bra att skutta runt klockan 05,30 på morgonen när man har grannar under). Andra gången på Boot Camp var det ännu lite jobbigare. Trappintervaller att börja med...Jag hatar trappintervaller. För att de är så jävulskt jobbiga.
Igår var det tredje gången på Boot Camp och fy farao. Fy farao. 11 stationer (med lika många människor i ett litet rum) med allt från en miljon burpees till armhävningar på Bosuboll. Som sedan avslutades med tre sprinter uppför, just det, trappor...Jag är mör idag. Väldigt mör. Med tanke på att jag inte tränat på över en vecka eftersom min hals har varit dålig till och från.

Känns skönt ändå.

Det går

Det går framåt. Jag har loggat matintag i två veckor och hållit mig på ca 2000 kalorier. Träningen har blivit två pass per vecka. MEst för att jag inte fått sova ordentligt natten innan. Nu måste jag upp och träna på morgonen och att masa sig upp 05.30 är inte det lättaste. Sonen vaknar ju då med så jag måste vara försiktig. I helgen var det tänkt att jag skulle på ett boot camp-pass, men jag vaknade upp med halsont och då går träningen bort helt. Jag riskerar inget. Jag har dock fått gå en del under helgen.

Jag hoppas på fler pass i veckan eftersom jag kommer att vara ledig 4,5 dag! Thanksgiving stå för dörren och det tackar vi verkligen för!

Återuppstånden!

Jag har beslutat att återuppliva den här bloggen. Jag tror att jag behöver få lite feedback och uppmuntran för att klara den här resan tillbaka post-partum. Just nu är jag nere i ett djupt hål som jag försöker kravla mig upp ur.
Tillbaka till ruta ett med mat till exempel. Träningen flyter väl på kan man säga. Jag har köpt ett paket med 5 boot camp tillfällen. Jag har varit på två redan, den andra idag. Trappintervaller. Behöver jag säga mer?

Sockerfritt fram till jul. Därefter kommer det en vecka med tillåtet sötsaksintag och 1 januari sätter familjen fart med 100 dagar av riktig mat (100 days of real food) dör vi ska utesluta processad mat (jag vet att mjölk, etc är processat, men med processat menar jag tillsatser, socker, vitt mjöl. Så rent som det bara går). Mer om detta så småningom!

Välkomna tillbaka om det är några kvar!

Du ser bra ut - efter graviditeten

Ja, hur ska man ta såna komplimanger? I förrgår åkte jag ned i hissen med min äldre granne. Jag hade på mig full träningsutstyrsel efter morgonens träning. Jag hade planer på att fortsätta träna lite på eftermiddagen och tänkte att det var lika bra att ha på mig kläderna hela dagen. Innan vi skildes åt påpekar grannen att jag ser bra ut efter graviditeten. Först blev jag glad! Ja! Vad kul! Men sen börjar jag tänka. Vad menar han egentligen? Är det en uppmuntran kanske? Jag har fortfarande ca 8 kg att gå ned till matchvikt plus formning av kroppen så klart (magen asså...magen) innan jag känner mig i form. Han såg ju att jag hade mina träningskläder och kanske ville ge tummen upp att jag "gör nåt åt min situation"?

Samma dag på affären, fortfarande utstyrd i träningskläder, träffade jag en gammal bekant som sa detsamma. You look great post baby! Eh? Ja. Tack...eller? Kanske ska man bara tacka och ta emot?

Jag kämpar i alla fall på. Numera är det morgonpromenader tre dagar i veckan och tre dagars morgonlöpning som gäller. Förutom idag då det regnar! Istället körde jag och maken "trappintervaller". Vi bor på sjunde våningen och turades om att gå upp och ned för trapporna (den andra vaktade och lekte med sonen). Jag klarade sju omgångar och sen var jag helt slut...Visserligen hoppade jag lite jumping jacks och höga knän mellan vissa gånger, men ändå...
Puh!

Vecka 4

Ja, det där blev ju inte alls som tänkt med nåt egentligen. De första tre veckorna gick ju alldeles smidigt. Medan den sista veckan gick väldigt mycket sämre. Bristen på sömn (sonen vaknar många gånger per natt) kom ifatt mig och jag befann mig i en svacka rent energimässigt och mentalt. Jag och sömnbrist går verkligen inte ihop, jag blir som en jäkla zombie. Så förra veckan blev det 4 utav 7 pass. I söndags satt jag nästan bara i soffan hela dagen och stirrade rakt fram. Så trött var jag. Jag gick och la mig halv tio på kvällen. Sonen har dessutom bestämt att det är skönt att kliva upp 06 på morgonen numera (förut vaknade han mellan 06.30-07.30, STOR skillnad)...Igår måndag var samma sak. Men då fick jag en skön tupplur med sonen på morgonen. Och vilken skillnad det blev! Nästan som att jag druckit sju koppar kaffe - så mycket energi kändes det som om jag hade plötsligt!

Jag tränade dock både igår och idag. Nu har jag också en plan för maj som börjar på torsdag. Morgonpromenad/löpning plus träning i parken efteråt (TRX eller HIIT). Precis som sommaren 2012 - den bästa träningssommaren någonsin. Känns bra detta.

Imorgon kommer jag att utvärdera min aprilmånad, före-och efterbilder ska jämföras, likaså mått och vikt. Sedan tar vi maj. En månad i taget känns väldigt bra! Jag försöker att komma i lite form till sommarens bröllop. Svågern och hans tjej ska gifta sig i slutet av juli. Vore fantastiskt att kunna komma i en av de fina klänningar som jag faktiskt har och slippa köpa en ny. Å andra sidan har jag inget emot en ny klänning heller :)

Hur går det för er?

Vecka 3

Ja, vad ska man säga? Det rullar fasiken på det här. Första veckan räknade jag ned antalet träninspass...5 gjorda, alltså 26 stycken pass kvar...under vecka två gjorde jag ungefär samma sak...men så denna veckan har jag släppt det helt. Nu är det istället, shit, är det slut om ungefär en vecka redan? Vad ska jag göra då? Det känns jäkligt bra att utföra nån slags träning dagligen. Det ska jag erkänna. Dock är det sjukt drygt att göra träningen om den inte blir av på morgonen. Dagen liksom sveper förbi och så är det middagsdags, läggdags och så är man helt slut. Plus att vi bara har ett sovrum och ett vardagsrum. Jag tränar hemma. På kvällen skulle jag alltså behöva träna i vardagsrummet och jag gillar att träna ensam (eller med ett barn i släptåg om det måstes)...Och sonen har en förmåga att vakna upp ibland, även efter att han lagt sig på kvällen...

Träningsveckan har sett ut som följer:

Måndag:
HIIT-pass med Zwow.
Tisdag:
Styrka med vikter
Onsdag:
Yogapass
Torsdag:
Ingen träning! Efter en dag med tre ungar i släptåg, varken hann jag eller orkade. MEN jag gjorde två pass idag söndag istället...
Fredag:
Löpning med mammagruppen. SPRANG 3 km, UTAN att stanna. Och SPRANG 2 km hem dessutom efteråt! Japp. 5 km löpning. Fantastiskt. En mil känns inte helt främmande nu faktiskt.
Lördag:
HIIT-pass med fokus på benen. Supergrymt pass var det verkligen. Vet inte om det var så smart att göra passet dagen efter så mycket löpning, men det gick bra faktiskt. Lägger upp passet senare!
Söndag:
Tabatapass 16 min. 4 min armhävningar (herregud, MÅSTE öva mer på armhävningar, jag är grymt svag i bröstmuskulaturen), 4 min bicepcurls, 4 min axellyft framåt och 4 min squats.
Yoga 20 min.

Maten har väl varit okej denna vecka. Jag har legat inom 2000kalorier alla dagar utom två. Idag söndag räknar jag inte kalorier eftersom det är påsk och jag helt enkelt inte orkar eller vill. Och tisdagen bjöd på lite för mycket nyttigt gotts. Men det var ett medvetet val och jag är okej med det.
Jag vägde in mig i morse och allt som allt har jag tappt 3 kg på lika många veckor. Centimetrar försvinner också och det känns bra. Jag stramar upp lite nu sista veckan.

Kepsen är typ hundra år gammal, men jag kan inte springa utan keps. Känns jätteskumt utan. Kanske ska införskaffa en ny?

Nya skor ska också inhandlas. Ett bra tag innan loppet så att man kan springa in dem.

Helgen bjuder iaf på nyttiga ägg!

Vecka 2

Tänk, så har det gått ännu en vecka och sammanlagt så här långt har jag gjort 15 träningspass. Inte illa! Det känns så skönt att träna varje dag på något sätt. Jag har så mycket mer energi om dagarna. Träning, i kombination med promenader och sol och värme gör verkligen under för energidepåerna som fylls på (trots att vissa nätter är mycket vakna med lillen)...
Förra veckans pass såg ut som följer:

Måndag:
Ren styrka för hela kroppen med vikter. Promenad. Mammamage-appen
Tisdag:
Yoga, eftersom jag hade sjuk träningsvärk efter måndagens pass. Det märks att jag inte tränat styrka ordentligt på ett tag. Mer sånt! Promenad och mammamage-app.
Onsdag:
Löpning. 2 min löpning, 1 min rask gång. Tog ett extra varv runt banan dessutom. Ca 45 min allt som allt.
Torsdag:
Jag hade mycket att göra denna dag och jag fick panikträna lite i slutet av dagen. Blev tre omgångar tabatapass (allt som allt 12 min) för benen. Plus mammamage-app.
Fredag:
Första träningspasset med mammagruppen. Vi sprang ett långsamt pass på ca 2.4 km. Jag sprang långsamt hela vägen! Jag har det fortfarande i mig alltså! Plus att jag hade barnvagnen med mig som jag sköt framför mig. På fredag lämnar jag sonen hemma tror jag. Jag är inte redo att springa med vagn!
Lördag:
Jillian Michaels 30 Day shred nivå 1. Svettigt, men alldeles lagom.
Söndag:
Yoga 40 min. Appen som jag laddade ned är helt okej för att vara gratis. Det finns en pro-version också, men jag vill testa gratisversionen ett tag till först. I tisdags körde jag den korta på 20 minuter. Den kändes alldeles för kort. Den som jag körde idag var aningen för lång. Tyvärr var det många solhälsningar i den långa versionen...Jag ogillar när man kör många repetitioner av samma pose, blir lätt uttråkad...Jag menar, sammanlagt var det säkert 20 solhälsningar eller så (uppblandat med andra poser före och efter).

Rent viktmässigt har det börjat hända saker. Efter första veckan stod jag i princip still på allt. Centimetrar och kilon. Idag, när jag mätte, har det börjat röra på sig igen. ca 2 kg ned från startvikt. Några cm i midja, lår, rumpa och arm har försvunnit. Det tackar jag för!
Jag håller stenhårt på mina kalorier, och känner att jag har mer koll på portioner nu än tidigare. Plus att jag är mätt så gott som hela tiden eftersom jag äter mer proteiner och en stor frukost (eftersom jag äter efter Periodisk fasta, äter jag det största målet runt klockan 10.00). Frukosten håller mig väldigt länge. Jag försöker att bara äta när jag är hungrig, förutom då jag ser att jag är alldeles för lågt på kalorierna den dagen. Jag vill inte ligga under 1600 kalorier på en dag åtminstone.