Mycket yta

Så här i bloggen blir det mycket yta. Hur man ser ut kroppsligen, vad man tränar, hur man ska äta för att få bästa formen, hur många centimetrar man tappar, hur många kilo förlorade, sockersug och annat. Det är lätt att hamna i det träsket hela tiden. Ibland är det väl okej att slänga av sig skorna och vada ut en bit, men sen är det nog bra att ta sig tillbaka till stranden och fundera på vad som egentligen finns där under ytan. Att träna handlar inte bara om att se snygg ut, få fastare rumpa eller kunna sitta i jägarvilan i en halvtimme utan att bryta ihop. Det handlar mycket om hur man mår på insidan.
Att träna är för mig en slags meditation. När jag springer, kämpar i konstiga ställningar i yoga eller ser till att svetten sprutar i Bodyrocks övningar, får jag utlopp för frustration, glädje, sorg, jäklar-anamma. Dessutom är känslan efteråt helt obeskrivlig. För den som kanske aldrig tränar eller precis har börjat, kan denna känsla tyckas svåråtkomlig. Jag lovar, den kommer! Inte på första träningen och kanske inte ens efter en vecka, men håll ut, den infinner sig.
Känslan av att kunna prestera och göra saker man kanske aldrig trodde var möjligt är också fantastisk. När jag påbörjade min träning för två år sen med löpning, trodde jag aldrig att jag med sådan lätthet skulle springa milen på dryga timmen ett år senare. Jag trodde aldrig att jag skulle orka stå i plankan 1 min 40 sek eller att orka springa 15km/h i tabataintervaller. Skulle lilla jag orka lyfta 10 kg i bicepcurls? Jag som startade med 2 kg? DEN känslan är oslagbar.
Det handlar lika mycket om knopp som om kropp  när man tränar och har det som intresse. What your mind can do! Vilkestyrka! Det är grejer det!