Jag har svårt att förstå de som äter väldigt lite mat. Visst finns det olika skäl till att äta lite. Några vill gå ned i vikt och är nöjda med att äta lite, vissa "kan" helt enkelt inte äta mycket och mår illa, andra "glömmer" att äta under dagen. Jag är lite imponerad av den disciplin det krävs att medvetet äta mycket mindre för att gå ned i vikt. Det är en disciplin jag verkligen inte har och aldrig kommer att få. Utan mat blir jag grinig, trött, får huvudvärk, mår allmänt dåligt. Skulle jag strunta i att äta och jag gick hungrig skulle det nog vara fara för alla i min närhet. Någon gång har vi åkt iväg och storhandlat efter jobbet och jag har ätit ett mellanmål före. Dock är det nästan matdags igen när det är dags att fara hem med bytet och är jag då riktigt hungrig är jag knappt kontaktbar. Jag orkar helt enkelt inte prata. Magen gör ont och livet känns piss. Maken är helt annorlunda. Han kan gå en hel dag utan att äta om det ska vara så. Utan problem. Han är helt normal.
Sedan kan jag ju vara lite skeptisk till de som säger att de inte "kan" eller att de "glömmer" att äta mat. Är det verkligen så eller ligger det nån ätstörning i botten och lurar? Kanske tänker jag så för att jag själv aldrig skulle glömma att äta mat. Visst, nåt mål då och då (i morse trodde jag att jag ätit frukost och blev chockad när hungern slog till med full kraft), men varje dag hela tiden?
Svälta är inte för mig. Jag drar ned på kalorier när det går och håller mig runt 1300-1500 per dag. Det är lagom för mig. Ibland händer det att det blir mindre, men det är ju för att jag ätit sån mat som gjort att jag blivit mätt. Det är väl så det ska vara? Äta när man är hungrig och sluta när man är mätt? Det beror mycket på vad man äter tycker jag. Vissa saker mättar massor och annat mättar mindre. Ibland beror det på dagen. Vissa dagar är man bara mindre hungrig. Jag vet inte varför det är så, men så funkar jag. Andra dagar vill jag äta hela tiden, dygnet runt. Mindre roligt.
3 kommentarer:
Jag förstår mig inte heller på de som glömmer bort att äta eller struntar i det helt enkelt. Jag KAN INTE hoppa över en måltid för då blir jag precis som du; jag blir sur och grinig. Men eftersom det är viktigt att äta regelbundet tycker jag att det är bra att jag fungerar så.
Mina kollegor (alla män) är precis så - de behöver inte äta. De äter lunch och sen kanske en frukt. Inget mer. Jag äter ju mellanmål förmiddag, eftermiddag och så lunchen såklart. Och jag är ändå skithungrig när jag åker hem från jobbet och längtar till middagen. Jag blir precis som du - skitgrinig - om jag inte får mat. Jag började ju på nytt jobb i maj (samtidigt som jag började med PT online) och planerade ju min mat hela tiden. Det gjorde att de nog rätt snabbt vande sig vid alla mina mellanmål. Ibland kommer det kollegor från andra kontor och de säger ofta: "Äter du nu igen?!?". Suck... Min chef har dock gått in och försvarat mig ibland och sagt att det är så man ska äta ju. Inte för att jag behöver någon som försvarar mig, jag säger bara... jajamensan, nu äter jag igen. Förr kunde jag dock vara lite avundsjuk på dem som kunde gå en hel dag utan att äta och inte påverkas av det. Nu tänker jag mer på att min förbränning är igång och det är definitivt inte deras och så är jag inte avundsjuk längre.
Jag skulle aldrig missa en måltid FÖRUTOM om jag mår jättedåligt i själen. Jag hörde på en känd kostdoktor på Sahlgrenska (kommer tyvärr inte ihåg hans namn just nu), han sa att vi måste lära oss att välkomna hungern, att det är då vi får en bra balans och det är då vi får "rotation" på fettet i kroppen. Jag har nog olika sorters hunger men om jag har för lite energi i kroppen så börjar jag att kallsvettas, blir grinig och sur och 2 ggr i livet har jag faktiskt svimmat av hunger :-) (för läääänge sedan) Jag vill hitta balansen igen..
Skicka en kommentar