Känner mig jagad

2009 köpte jag ett löpband. Jag hade det under 8 lyckliga månader i lägenheten och sprang som en hind över en grön sommaräng. Det var vackert. Men så fick jag flytta löpbandet från ena rummet till andra då dottern skulle sova i eget rum. Då började grannen klaga hos hyresvärden att vi minsann hade en boktryck i vår lägenhet och när den var på då kunde han inte ens vara i sin lägenhet! Notera att Jag hade löpbandet ganska långt bort från hans lägenhet, på en matta. Plus att han bor bredvid, inte under. Jag fick till slut flytta löpbandet till en samlingslokal i närheten. Det var snällt, men inte vad jag tänkt. Efter drygt ett år fick jag sälja löpbandet eftersom de skulle ha rummet till nåt annat. Då hade jag som tur var redan börjat på gymmet så det kvittade.

Nu har jag ju köpt en tystare motionscykel (som förresten inte ens skramlar längre). Ikväll när jag som bäst satt och cyklade ringde det på dörren. Jag blev livrädd! Ingen brukar ringa på vad tjugo i åtta på kvällen. Det var en ung kvinna som försynt frågade om vi hade nåt på i vardagsrummet. Eh, det beror på vad du menar, sa jag då. Jag har ju en motionscykel. Låter det mycket.
Jao, svarade hon. Som en tvättmaskin ungefär. Vi bor under.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Vad fan liksom. Jag förklarade att jag försökte att inte använda den jättemycket och frågade om det var okej med dem. Jodå, lite tveksamt, men det var okej.

Vad ska jag göra? Jag känner mig jagad!! Man får ju inte låta nånting. Det är ju inte så att jag sitter timtals och cyklar. Inte mer än en halvtimme totalt. Jag cyklar inte värst sent eller tidigt. Det senaste jag cyklat har varit ca 20.15. Det tidigaste vid 10 på morgonen.
Jag ska flytta cykeln in till sovrummet, men jag vet att så snart jag använder den kommer jag att tänka på grannarna, på att jag stör... Fasiken.