Redan som liten ettagluttare fick jag en snedvriden kroppsuppfattning. Jag blev mobbad för att jag var "tjock". Så här i efterhand ser jag ju att det inte stämde alls. Jag kanske inte var en finlemmad sjuåring, men jag var absolut inte tjock i den bemärkelsen. Detta följde míg senare i livet också. Jag har alltid uppfatta mig själv som "större än alla andra", som lite plufsig och "vadderad". Magen stod ut, armarna var tjocka. Ja, ni vet, hela faderullan. I backspegeln kan det tyckas konsigt för jag var faktiskt relativt "smal". Faktiskt. Trist bara att jag inte tog tillvara på det då det begav sig. Till slut blev jag ändå överviktig. Jag tog inte hand om mig själv, hade dålig självkänsla och mitt sockerberoende tog över. Det gick sakta men säkert uppåt och till slut landade det på härliga 84 kg (från ca 62-65 kg från början då jag var "överviktig" enligt mig).
Under New York-åren gick jag ned några kilo och mådde toppen. Började löpa en del då och då (inget bestående, men viljan fanns. Glöden tändes.) Blev gravid. Flyttade hem. Fick min dotter och gick ned några kilo (10kg ca) och sen upp igen. Tillbaka till 80+. Som en jojo.
I juli 2009 kom jag till en punkt då jag verkligen inte gillade det jag såg. Det jag såg i spegeln alltså. Något måste göras helt enkelt. Jag ville må bättre fysiskt och psykiskt, ha mer energi och kunna vara stolt över mig själv istället för att gömma mig.
Jag började springa. Köpte ett löpband och körde loss. Startade en diet (flingdiet från Storbritannien. Jag vet! Galet!). Det fungerade till en början. Jag gick ned 7 kg i rask takt och sedan slutade jag med dieten och började leva med bättre kost istället. Tro mig, man tröttnar på flingor!
Trots att jag sprungit i drygt tre år är det under de senaste två åren som jag verkligen lagt ned tid och energi på att bli bättre, snabbare. Dessutom har jag lagt till annan träning som ni vet och bättre kost (normalt sett. Haha).
Jag har nu kommit en lång väg och fortfarande är det en bit kvar till mitt mål. Skillnaden är att jag tar det lugnt nu. Jag hetsar inte eftersom jag vill att det ska vara bestående. Jag vill leva så här om 10 år också. Då måste det få ta tid. Det måste få sätta sig i ryggmärgen.
Ibland kan man behöva en påminnelse vad man åstadkommit. Jag har en gammal bild på mig själv från sommaren 2009 när vi reste till New York. Vad skönt att få se att det har skett en märkbar förändring. Här under bjuder jag på mig själv en smula. Jag visar en bild som jag annars aldrig skulle visa.
Det har hänt en del och det känns bra. Framförallt att jag orkade springa en tjejmil! Wow! Jag har på köpet gått ned ca 16 kg sen 2009. Inte helt illa. Nåt att vara stolt över. Och jag har en bra mycket bättre hälsa än jag hade då. Det är värt mycket mer i det långa loppet (fatta ni den vitsen :p ?).
Jag bugar och tackar för att ni orkat läsa min roman så här långt! Kram på er!
10 kommentarer:
Vad härligt att få läsa om din resa. Vad mycket du har uppnått! Underbart. Hur lång är du?
Kevlar: Ser du inte hur otroligt lång jag är!!?? Hahaha...Jag glömmer alltid att längden har betydelse. Jag är 167 cm lång.
Tack för att du berättar, mycket intressant!! Och vilken resa? Otroligt roligt, jag är jätteglad för dig!! :-) Om du vill fixa de sista kg du pratar om så gör du det, jag tycker att du är kanonfin redan nu! Massor med kramar!
Bra jobbat!
Modigt! Jag älskar såna här inlägg, om du förstår. Inte att du mått dåligt och blivit mobbad som etta-gluttare men liksom framgången... Du är grym! Och som du vet, same here :-). Ingen stress, for life. Så himla bra vi är!
Härligt att få läsa om din resa (igen). Du har jobbat hårt och verkligen nått resultat. Din insikt om att detta ska vara något långsiktigt tycker jag är superviktig. Det svåra är inte att gå ner i vikt utan att behålla vikten. förutom vikten har du ju fått en massa bra kondition och energi, det är ju ännu viktigare. Hellre lite överviktig med skaplig kondis än smalare och utan kondition. Det gäller ju att må bra!
Vilken resa du har gjort på så kort tid! Grattis!!
Bra jobbat bruden! Känner igen mig lite i din berättelse....kram!
Wow, snyggt jobbat!!
Jättefint inlägg! Jag vet hur jobbigt det är med "före-bilderna" men samtidigt är det inte för än man ser det på bild som det sjunker in hur otroligt stor skillnad det är! Fantastiskt bra jobbat! Blir särskilt glad när jag läser att "det får ta tid". Precis så tror jag att det måste vara. Du inspirerar.
Kram
Skicka en kommentar